Året som gick (ett skitår)

efter att ha bloggat runt lite har jag förstått att man ska summera sitt år när man håller på med sånt här. Så, varsågod:

1 januari - blev dumpad av den mest sagolika person jag någonsin stött på och de bästa åren i mitt liv tog slut
5 januari - hade inte fattat vad som hänt, fyllde 25 och hade brakfest och dansade tåget på nöjesguidens fest
6 januari - fattade vad som hänt. Mådde inte så bra

januari - april: bodde själv i en stuga på landet och jobbade. Mådde inte så bra. Löste korsord och lyssnade på Long gone before daylight fyra gånger om dagen

samma tid: byggde färdigt vårt andra album. Omslaget blev fint.

mars - hånglade igen för första gången

maj - releasefest. Stor fin recension i många tidningar. Spelningar - DET BÄSTA SOM FINNS. Det började se ut som att jag skulle överleva, började få grepp. Vårt korplag var helt omutligt, typ femton raka segrar.

juni - åkte och hälsade på en av mina bästa kompisar i London. Årets bästa dagar, och om man undantar de där arton månaderna som jag inte står ut med tänka på, kanske till och med några av mitt livs bästa dagar. Det var värmebölja och jag var överallt på dagarna och bara gick omkring, och på kvällarna så pratade vi oavbrutet och drack nästan oavbrutet. Ibland sjukande han sig och vi lade oss i parken och åt pizza, pratade oavbrutet och tittade på planen som flög in mot Heathrow.

sommaren: spelade och åkte bil mellan spelningarna (skrattade mycket) och badade och läste massor med böcker i parken utanför mitt fönster. Lyckligt ovetande om att spelningen på KB lade grunden för en september så svart att terroristerna blir gråa av avund. En hysterisk poptävling i Pildammsparken som var fin. Var kär och försökte mig på en regelrätt uppvaktning (picknick i solnedgången, lite-Alvy Singergrejer under promenad (come here, give me a kiss, because there's gonna be all that tension later osv), drinkar, avskedskyssar, biobesök). Funkade dåligt - blev olyckligt kär istället.

slutet av sommaren: jobbade igen, började känna mig plågsamt ensam och hade en jävligt dålig känsla om att något var på väg att gå åt skogen. Lyssnade på What about me? med Ella Fitzgerald fyrahundra gånger om dagen. Upptäckte Ray Charles, som är den enda artist jag känner till som får en att känna sig ledsnare och gladare på samma gång. När han sjunger finns det alltid något slags hopp, ett löfte som man bara nästan vågar lita på. Fantastiskt är vad det är. Och kanske lade det grunden för min bipolära höst.
Började dansa under utekvällarna.

september: fick till slut mina värsta föraningar bekräftade en kväll på Glorias lounge, av alla ställen. Sen följde några mycket mörka veckor, det var inte vackert alltså. Jag får fortfarande lite panik när jag tänker på det. Den enda känsla jag kände i en hel månad var bitterhet. Eller förresten jag kände ångest också. Och självförakt. Och saknad.

oktober: köpte iPod och dator. Alla som säger att prylar inte har någon betydelse har fel. Det var bokstavligt talat de två prylarna som räddade upp mitt liv. Jag började lyssna på bra musik alla dygnets timmar, och min shuffle byggde ibland under promenader och cykelturer låtblandningar som verkligen var omänskligt bra. Låtar som ingen hjärna hade kunnat få för sig att placera intill varandra sammanfördes av slumpen och det blev helt jävla magiskt. Min lilla vita vän har kristalliserat fram den där mest slitna av livsvisdomar - att även om livet på jorden är så meningslöst, så fullt av längtan, lidande, ensamhet och misär så är det samtidigt så bedövande vackert och så fruktansvärt verkligt att man måste leva det. Att börja skriva här återgav mig lite självrespekt också. Den 28 var jag på en dejt från himlen. Den utspelade sig på följande platser: kaféfönster med utsikt mot torg och liten gata med höstlöv i rännstenen, antikvariat, höstskrudad park, biblioteksentré. Det var fint..

resten av hösten: totalt bipolär. Alla de där septemberkänslorna (och naturligtvis det faktum som låg till grund för dem) fanns kvar, i allra högst grad jätteverkliga. De dök upp och trängde sig på närsomhelst. Samtidigt den mest gnistrande livskänsla jag känt sen jag vet inte när. Det har funnits dagar när jag skrattat oavbrutet i flera timmar. Varenda skoldag, varenda lunch har varit som den sista. Massor med vin och massor med dans. Musik och film och böcker från himlen.

vintern: fick jobb. Gjorde mitt livs första blandskivor. Har inte träffat den sagolika, bedövande vackra, charmiga, oändligt gåtfulla, bok - och kattälskande varelse som förgyllde de bästa åren i mitt liv mer än typ två gånger på hela 2005, men det är ändå hennes år. Jag inte sett henne överhuvudtaget på fem månader. Hoppas hon har det bra.

i asien är vitt dödens färg, sägs det

Snö är fint på bild och när man sitter inomhus och tittar ut (och lite när man går i den bredvid någon annan, och lite när det börjar falla stilla, som i söndags). Men det har en viktig nackdel - det tvingar mig att åka buss när jag ska någonstans. Jag tycker så illa om att åka buss att jag i två dagar försökte cykla trots snöflingor som blåste in i mina ögon och gav mig sår på hornhinnan. Men idag kapitulerade jag och satte mig på buss nr tre. Bussar är så fruktansvärt deprimerande - alla passagerare är gråa i ansiktet, och bussljuset lägger till tjugo år och vinterkläderna tjugo kilo och bakom en sitter det någon förkyld individ och nyser oavbrutet så att man får nys i håret, bredvid sitter någon och hostar. Två rader fram blir en gymnasietjej antastad av den allerstädes närvarande bussalkisen (det är alltså inte en viss person som heter bussalkisen, utan snarare så att alla stadsbussar är utrustade med en egen alkis som luktar illa och som alla hoppas ska sätta sig någon annastans, men där kan vi vara lugna för han väljer alltid tjejer som går i gymnasiet). på bussar råkar man alltid ut för att någon mamma skäller på sina barn också, och kallar dem för tröga i huvudet och drar i dem när de ska gå av. Längst bak sitter det ett annat stackars barn som är på väg till en oboe- eller valthornslektion som hon egentligen bara vill slippa, och klockan är sju på kvällen och det är vardag. Buss tre är ringlinjen också så den har inte ens något mål. En sådan bussfärd summerar upp livet lite för effektivt och obarmhärtigt för att det ska vara uthärdligt. Imorgon tar jag cykeln igen, ett brutet nyckelben eller järnskakning är väl ett litet pris att betala för att slippa stå i en bussgång och få ett psykiskt sammanbrott av att tvingas läsa ett fuktigt ex av metro medan en fuktig hund slår sin fuktiga svans mot ens fuktiga byxben och hundens matte hostar fuktig lunginflammationsandedräkt i ens rinnande ögon.

Den här snön lär visst härstamma från Polen också. Sagolikt.

Upp med händerna ner med tänderna

Vad som känns minst hett mellandagarna 2005 (förutom flodvågor och utrikesministrar): Hatt-o-blåspop. Hatt-o-blåspop går ut på att förmedla någon slags desperat livslängtan, en hetsig jakt på ett undflyende liv, på de där magiska ögonblicken som inte verkar dyka upp så ofta efter att man fyllt tjugoett (alltså är det fullt av tonårsromantik). Det främsta uttrycket för detta är att man dansar en yvig spratteldans och hoppar mycket upp och ner. Men det finns ett fel i det här resonemanget - om man verkligen lever som om varje dag var den sista (sover mycket lite, dricker mycket, äter bara ibland osv) så dansar man sakta och stilla, med sin drink i ena handen. Man orkar inte hoppa omkring. Hatt-o-blåspop bygger på att man lever ett ordnat och sunt liv, med spenat och omättade fettsyror. Man måste typ spinna sju dagar i veckan för att klara av det. Alla som dansar hatt-o-blåsdans på våra dansgolv har joggat och duschat och druckit en proteinshot innan de gick hemifrån. Anders Wendin är mer vältränad än Madonna. Håkan Hellström äter low-carb och får inte lov att se Letterman för sin A & R så att han ska få tillräckligt med sömn. Hela företeelsen är genomrutten, det luktar utstuderad major-bolagtaktik om alltihop. Lyssna på något annat.

Apokalypsen är smaklös

Jag är så gullig. Jättegullig faktiskt. jag har gjort "personliga" blandskivor åt min familj i julklappar (under tiden har jag börjat formera allvarliga planer på att göra detsamma till alla kvinnor som kommer i min väg, lite High Fidelity-style. Det kommer att bli den definitiva dödsstöten för mitt singelliv, det kan jag försäkra. Om ingen är intresserad av vad man har att säga, varför i hela friden skulle de då intressera sig för vilken musik man lyssnar på? Det är ju en grotesk idé), nu är klockan mycket och jag ska klippa till de "personliga" omslagen. De kommer att bli fula - totalfula för min känsla för form och färg befinner sig på en fyraårings ungefär (en gång gjorde jag ett provisoriskt singelomslag till mitt band, som sen av någon outgrundlig anledning blev officiellt omslag, ett katastrofalt sådant skulle det snart visa sig. Ingen brydde sig om den singeln, fast vi skickade med godis i utskicken. När vi visade omslaget för han som formgav albumet i våras skrattade han bara). Men det är väl fint att man försöker inbillar jag mig. Eller är alla uttryck alltid lika bra, som jag brukar hävda. Allt ligger i betraktarens ögon, och min mamma kommer säkert tycka att de är fina, så det skulle ju i så fall betyda att de verkligen är det.
Nej, ni hör själva hur dumt det låter. Självklart är det bara när någon från DN På Stan tycker att något är bra eller snyggt som det verkligen är det. Om det inte var så skulle medelklassen kollapsa, och då skulle samhället också kollapsa och vi skulle börja äta katter och kackerlackor, och till slut kanske till med varandra. Och måla oss i ansiktet och bo i en park och elda märkesklader för att hålla värmen.

en liten klapp (på kinden)

Några tröstens ord för alla vi som stannade kvar:

crazy me didn't think there's pain
in barcelona

Ska vi lovlla?

I veckan var vi med och blev fotograferade för det där fotot som brukar vara på dygnet runt kring nyår, och som går ut på att alla som gjort Malmö till en uthärdlig plats att leva på visas upp. När vi fick inbjudan blev jag först glad och smickrad, men efter att bilden tagits slog det mig att det är precis tvärtom. Att vara med på den där bilden är ett hån, det är dödsstöten för ens ambitioner. Alla som någon gång varit med där blir aldrig någonting mer, det är mördande för en kulturarbetarkarriär att bli profet i sin egen hemstad på det viset. Då slutar man anstränga sig (det är som att vara populär på lågstadiet, man fastnar. Ingen person som varit populär på lågstadiet har någonsin kommit någonvart. De fortsätter att ha mjukisbyxor, läsa serietidningar och dansa tryckare resten av livet). Det finns några riktiga kändisar i Malmö - The Cardigans - och de var såklart inte med. Det finns några personer jag känner som inom kort kommer att höra till sveriges mest sedda människor - ett band har fått kontrakt med ett av sveriges största skivbolag, en annan kompis har fått kontrakt med ett annat större svenskt skivbolag, några har spelat in en skiva i USA som ska släppas på universal, och de kommer tillsammans med shania twain att vara universals stora satsning under 2006, jag känner några mycket begåvade journalister som snart kommer att vara de som bestämmer vad du ska tycka är snyggt, gott eller avigt eller mossigt - ingen av dessa var med på bilden. Det var bara vi och en massa andra dubbel-losers (dubbla därför att vi som var där kan inbilla oss att vi inte är losers. En enkel-loser vet att han är en loser och kan handla utifrån det och inte göra bort sig genom att avslöja sina pretentioner). Och så The Ark förstås, och dem är det ju inte synd om.

Idag har jag suttit i flera timmar med KYLSKÅPSPOESI som jag fick typ julen 2000 när det var hett. Det är läskigt med produkter som kontrollerar vårt sinne så, som liksom stakar ut och snävar in möjligheterna att vara skendjup (att vara skendjup är centralt i medelklassumgänget. Ingen av oss hade varit här om det inte hade varit för att våra föräldrar satt och var skendjupa någonstans en gång innan de började hångla). Det är likadant med mobilens ordlista - försök skriva in solidaritet eller inkomstskillnader så får ni se vad den föreslår istället.

Här är vad jag lyckades producera på ungefär tre timmar (jag höll iofs på att förbränna gårdagens chenet under tiden. För övrigt så var chenethyllan på systemet proppfull igår. Så mycket för den trenden):

-Dansar & gråter
-Ångest o kärlek är två typer av känsla
-Okunskap är salighet
-På TV är själen vit

Vår ungdom är ändå bortslösad

Igår var jag sist av alla kvar på dansgolvet. När klockan blev över fyra och jag tyckte det kändes lagom att gå hem, och det var lika glest under högtalarna som det är mellan gångerna jag använder min dammsugare, påpekade min vän att det var nu allt är som bäst. Det är trots allt först när hopplösheten och meningslösheten börjar tränga sig på som dekadensen kan ta sin början. Hans insikt grep mitt hjärta som få saker gjort den senaste tiden, så jag vände mig om, beställde lite mer att dricka och levde en underbar timme till. Det var sagolikt. I och för sig så kastade jag ut all trovärdighet, allt kulturellt kapital och all den coolhet jag aldrig haft genom fönstrets genom att nörddansa alldeles själv där på slutet, men det var det värt. Att bara titta på de som dansar är som läsa om livet i böcker, men inte leva det själv. Även om det som i mitt fall är fullständigt deletärt för min framtoning, för mina aspirationer på att bli tagen på allvar, att lyssnas på. Jag är alltså inte särskilt bra på att dansa. Men hellre en levande pajas än en vegeterande profet.
Jag är förvisso förkyld, har stämbandskatarr, och hör till sveriges framtid, en tänkt samhällets pelare och är över ett kvarts sekel gammal. Men framtiden är lika onödig för det. Det enda man kan göra är att slösa bort nuet bland vänner, att le mot främlingar och fylla huvudet med musik.

Lite högtravande detta, men vad fasen. Ta fram din chenet och skåla.

Viggo & jag

Tömd Chenet-hylla på systemet...

Detta är detta

Än en gång räddad av svarthåriga män som gör film och musik (harvester of hearts och the only living boy in new york och garden state). Och imorgon åker cheneten fram igen. Att leva är uppror, det är att cykla i motvind. Varje dag. Och det är inte medvind på vägen hem...

JP Chenet, gamle vän

Jag tror att faktiskt att man kan börja ta folk på orden nu under de avslutande skälvande veckorna av 2005. Såg precis det här "finns blått" på SVT. Det var bara allvarligt menade ord, utom en gång, men hon som försökte ironiskoja möttes av oförstående tystnad och fick ursäkta sig. Göra avbön, som det heter på mediesvenska.

Min helg präglades också av ärlighet. Jag försökte rensa ut alla baktankar och alla maner som syftar till att uppnå något (ni vet vad jag pratar om...). Istället pratade jag med främlingar för att det var trevligt och för att jag var nyfiken och ville veta vem de var. Det var en helt ny och spännande upplevelse. Men det tog knäcken på mig. Idag var jag så trött att jag höll på att krevera, jag hade knappt nog med energi för att hålla ihop min fysiska kropp, än mindre min själ. När jag skulle skynda mig över gatan för att det blev röd gubbe halvvägs över övergångsstället svimmade jag nästan. Jag fick kramp också.
När jag kom hem från skolan (ca 17.30) lade jag mig på soffan. Jag vaknade vid nio, med potatismos istället för hjärna. Jag låg på soffan och tuggade tomt, som en torsk på land, sen satte jag mig upp och gapade i en kvart. Jag trodde faktiskt att jag hade tappat greppet, förvandlats till luft. Eller som att jag till slut vaknat upp ur den här märkliga drömmen som hela mitt liv så här långt varit. Men sen gick jag till min lokala arabaffär och när jag kom tillbaka var jag allt som vanligt igen. Förutom att jag hade tappat bort en halv dag helt. Om någon kom och hävdade att jag hade strippat på sturup eller dansat med gågatemuppen eller vad som helst hade jag trott på det direkt. min hjärna var vidöppen. Nu vet jag hur hjärntvättning känns.

Men helgen var helt ärligt värd en förstörd måndag. Jag längtar redan till nästa.

idag dog 30000 barn pga fattigdom

jag tror att jag har hittat ett nytt sätt att vara i utelivet. Jag känner mig som en kalv på grönbete, det var längesen det var så mycket fredag som igår (gymnasiet? lumpen? sen blev ju vardag och helg bara en enda grå mer eller mindre vinglig trottoir) och idag har det varit lördag så att det stänker om det. nu är det lördagkväll så att det nästan svämmar över.

har idag lyssnat på the only living boy in new york femhundra gånger. Jag skojar inte.

Imorgon ska jag försöka reda ut huruvida det är möjligt att ägna sig åt världsförbättring på allvar igen (som we are the world eller så. Swedish metal aid kanske). Oprah hos en allvarlig Letterman talar sitt tydliga språk. Är ironi på väg ut. Kan man börja lita på vad folk säger? Spännande i så fall. Vi får se

Helgen v 48

"det är sent men det dröjer lite till,
innan blommorna slår ut"

En av populärkulturens mest mytomspunna helger är över, och den uppfyllde allt vi kunnat hoppas på - precis den jämngråa anti-tillvaro vi så sakta börjar vänja oss, och samtidigt allt det liv, alla klappande hjärtan, allt uppror som envisas med att bubbla i oss. En fråga väcktes också:

Varför är det bröllopsfoton i tidningens lördagsbilaga och dödsannonser i söndagsbilagan. Är söndagen redan att betrakta som en så förlorad dag att man lika gärna kan sitta och stirra på det slutgiltigaste beviset på att allt idiotiskt fånga dagen-prat från kvällen före var felaktigt? Är det bevisat att tvåhundra leende nygifta par får de ensamma att på något sätt göra sig tillgängliga, beredda att ta hem främlingar till sin borg, riskera sitt ömtåliga hjärta än en gång? Speglar detta den av överheten påbjudna sinnesstämningen, och dess variationer under våra lediga timmar, det som utgör vårt egentliga liv? Är det ett led i någon slags konsumtionsmaximerande strategi? Eller kanske produktionsmaximerande, sett över den gudomliga sjudagarsveckan.

Glad v 49 (snart är det 2006)

kulturkrock

Idag pratade jag med en av mina allra bästa vänner, som råkar vara utrustad med äggstockar. Så här lät det:

Vän - Jag ska ha en uppläsning av lite som jag har skrivit...
Jag - Ska du? Jag visste inte att du skrev så offentligt
V - Jo, jag har blivit så inspirerad av zizou
J - Va! Zinedine Zidane, hur har du blivit inspirerad av honom. Han är ju i och för sig världens bästa och coolaste fotbollsspelare, men det var ändå ett tag sen han stod på topp
V - Nej, alltså jag menar Cixou. Hélène Cixou. Författaren och feministen.

Bara för att man läst någon bok och lite artiklar och gått någon kurs i Lund så tror man att man vet vad pratar om, men det gör man sällan. Att man kan uttala sig om ditt och datt, och har tagit på sig olika sorters glasögon och så. Fast det var ändå några underbara timmar med en av de personer i världen jag tycker mest om. Men i framtiden ska jag vara tyst mer. jag brukar lova mi själv det och hålla det tills nästa gång jag träffar en människa jag är bekant med. Sen babblar jag ohämmat igen.

Tack gode Gud för december. Julmusik och ljusslingor har räddat mitt liv den här veckan. De senaste veckorna har jag varit en zombie, en robot. Sen hängde jag upp min adventsstjärna och satte på Last Christmas och nu är jag rena rama solstrålen. Innan ni kastar er ut i de vanliga ändlösa tiraderna om hur hemsk Absolute Christmas är (och den är inte grann, det är den inte) så tänk på följande:
På grund av Tänd ett ljus så har det hamnat julstämning i Caravan of Love, så man kan spela den istället och då blir man också på bra humör. Lyssnade tio gånger i rad igår kväll, sen sov jag som ett barn.

Are you ready? Are you ready?