Ska vi lovlla?

I veckan var vi med och blev fotograferade för det där fotot som brukar vara på dygnet runt kring nyår, och som går ut på att alla som gjort Malmö till en uthärdlig plats att leva på visas upp. När vi fick inbjudan blev jag först glad och smickrad, men efter att bilden tagits slog det mig att det är precis tvärtom. Att vara med på den där bilden är ett hån, det är dödsstöten för ens ambitioner. Alla som någon gång varit med där blir aldrig någonting mer, det är mördande för en kulturarbetarkarriär att bli profet i sin egen hemstad på det viset. Då slutar man anstränga sig (det är som att vara populär på lågstadiet, man fastnar. Ingen person som varit populär på lågstadiet har någonsin kommit någonvart. De fortsätter att ha mjukisbyxor, läsa serietidningar och dansa tryckare resten av livet). Det finns några riktiga kändisar i Malmö - The Cardigans - och de var såklart inte med. Det finns några personer jag känner som inom kort kommer att höra till sveriges mest sedda människor - ett band har fått kontrakt med ett av sveriges största skivbolag, en annan kompis har fått kontrakt med ett annat större svenskt skivbolag, några har spelat in en skiva i USA som ska släppas på universal, och de kommer tillsammans med shania twain att vara universals stora satsning under 2006, jag känner några mycket begåvade journalister som snart kommer att vara de som bestämmer vad du ska tycka är snyggt, gott eller avigt eller mossigt - ingen av dessa var med på bilden. Det var bara vi och en massa andra dubbel-losers (dubbla därför att vi som var där kan inbilla oss att vi inte är losers. En enkel-loser vet att han är en loser och kan handla utifrån det och inte göra bort sig genom att avslöja sina pretentioner). Och så The Ark förstås, och dem är det ju inte synd om.

Idag har jag suttit i flera timmar med KYLSKÅPSPOESI som jag fick typ julen 2000 när det var hett. Det är läskigt med produkter som kontrollerar vårt sinne så, som liksom stakar ut och snävar in möjligheterna att vara skendjup (att vara skendjup är centralt i medelklassumgänget. Ingen av oss hade varit här om det inte hade varit för att våra föräldrar satt och var skendjupa någonstans en gång innan de började hångla). Det är likadant med mobilens ordlista - försök skriva in solidaritet eller inkomstskillnader så får ni se vad den föreslår istället.

Här är vad jag lyckades producera på ungefär tre timmar (jag höll iofs på att förbränna gårdagens chenet under tiden. För övrigt så var chenethyllan på systemet proppfull igår. Så mycket för den trenden):

-Dansar & gråter
-Ångest o kärlek är två typer av känsla
-Okunskap är salighet
-På TV är själen vit