Mellan svampade, gula väggar

Är det någon som kommer ihåg Bo Kaspers Orkester? Jag hörde dem igår, det var jätteobehagligt. Superslick musik om rika, heletablerade människors icke-problem (några exempel: Att jorden-runtbröllopsresan inte blev så rolig som det var tänkt; hur skönt det är komma undan stressen i "vårt eget hus på landet"; hur det känns när man har ätit en fyrarättersmiddag osv). Vilket skit alltså. Så meningslöst, så otäckt. Jag ville krypa ut ur bilen, hoppa ut genom en nervevad ruta eller nåt. De fick typ grammisar för bästa texter. Var det när nittiotalet blev tvåtusentalet och de sista resterna av en längtan efter något annat än mer pengar och chiuauahundar sveptes bort. Bo Kasper (med hatt och mysigt halvslutna norrlandsögon och huvudet surrande av idiotiska jazzpastischer) höll upp dörren åt Paris Hilton med anhang. Var BKO onda eller var de bara naiva och simpla, som så många andra ondskans hantlangare. Skönta att de är borta nu i alla fall. Det är dags för något annat nu - det är kärleken som är vi, inte semester och lyckade loppisfynd och myranstolar. Det är längtan och närhet och förlust och död som ylar i min själ. Inte inredning, så sluta sjung om det.