Ungkarlen vegeterar också

Ja fredag vad gör man utan fredagar. Imorgon ska jag åka på den mest rituella av alla medelklassutflykter - Louisiana museum for moderne kunst. Eftersom man inte kan göra såna aktiviter med polare om man är en normal ung man får jag åka med en tjejkompis som är gay. Vi är båda överens om att vi hoppas på regn och dimma så att det blir riktigt grått och post-vackert (solsken, junikväll, utsikt, porslin, gamla hus, figurativ konst och andra vackra saker är faktiskt hopplöst banalt och okultiverat). Hela projektet andas riktigt kissnödig öppenhet, nyfikenhet och annat PK. Dessutom ska vi åka tidigt på morgonen så jag bör hålla kvällen lite lugn. Men till och med jag själv vet (se tidigare inlägg) att jag aldrig kommer hålla det, jag håller aldrig något jag lovar mig själv.

Vi ska repa (känns inte lika sexigt att säga som det gjorde när man gick på högstadiet, men roligt är det) och en av mina kära bandkamrater, som tidigare alltid skröt om hur han kunde gå ut när han ville fast han hade flickvän, men som nu inte har varit ute "med grabbarna" på typ en månad, har gjort upp planer. Som bitter singel njuter man då nästan av att säga att det inte riktigt passar idag så att det kommer lite grus i hans förhållandemaskin, vilket eventuellt får en att känna att man har det fördelaktigare civilståndet. Vilket man naturligtvis inte har. Även kulturyttringar som sägs hylla ensamskapet handlar om kärlek, och singellivets (utifrån betraktade) charm består som bekant i potentiell förälskelse (flirting, smirting, dejting, messande, fjärilar i magen, romanläsning på kaféer osv osv). Så är det bara. Tänk efter en stund och ni kommer förstå att jag har rätt och ni har fel.

Nåväl, naturligvis kommer jag inte kunna stå emot. Jag är alldeles för rädd för döden för att kunna det. Sextio år går fort, så det gäller att ta vara på dem.