Stockholm, stockholm hjärta

Jag åkte till Sthlm (sån äkta reklambranschförkortning). Jag åkte tåg. när jag gick på min vagn såg jag att jag skulle sitta precis framför ett gäng med kvinnor i 57-årsåldern. Inga män, puffiga frisyrer och Gudrun Sjödén. Jag lyckades till och med suggerera fram en bag-in-box i en resväska.
Helvete, här blir det oavbrutet babbel (diskussion?) och fnitter i 65 mil. Jag klarar inte av att åka tåg med folk som pratar högt och dessutom om privata saker, eller om åsikter för det är ännu värre. Då kan jag inte koncentrera mig på min bok utan måste tjuvlyssna och tänka ut vad jag skulle ha sagt om jag var en av dem. På tåg ska man vara tyst och äta choklad och spela kort om man inte är ensam. Men mina förväntningar kom på skam. De var helt lugna så jag kunde läsa oavbrutet i 4,5 timmar. Den allvarsamma leken från pärm till pärm, rätt av. Det var underbart. Enda gången jag tittade upp var när vi passerade lite söder om hässleholm och det var så fint utanför fönstret så att jag fick svälja hundra gånger för att inte bryta ihop och börja gråta. Jag suckade hänfört också - då trodde min stolsgranne att jag störde mig på att hon satt och skrev SMS, och lovade att hon skulle lägga undan mobilen alldeles strax. Varifrån fick jag sådan utstrålning att man stänger av sin mobil i min närhet (lite som när man hoppar av cykeln när det kommer en gubbe för att han ser ut att vara en sån som klagar på att man cyklar på trottoaren och sticker in käppen i ekrarna)? Kanske är det mustaschen... Nåja boken är ju sjukt bra. Jag läste den för fem år sen och då var den bra, nu var den sjukt bra - alltså ska jag läsa den vart femte år i resten av mitt liv. Vart femte år har livet sparkat och klappat på en så mycket att kärleken är något nytt igen, tror jag. Under tiden jag läste fick jag underbara idéer om brev jag skulle skriva som skulle ställa allt till rätta igen, men nu tror jag inte så mycket på det längre. det skulle börja likna stalking då, och vara patetiskt, möjligen underlag för löje. Men ändå, det kunde vara fint, det kunde vara sekelskifte. Jag vet inte.

Det blev en underbar helg. Först ruinerade jag mig med mina vänner i nattlivet. Min kompis jobbar på dramaten och vi gick till deras after work-öl. Jag tänkte mig att jag skulle flörta med Maria Bonnevie och sen bli nedslagen av Persbrandt - det hade blivit lyftet för den här bloggen, alltså. Men, men de var inte där. Sen gick vi hit och dit och gjorde alla utekvällars kardinalfel: Jag betalar den här rundan så tar du nästa osv... På lördagen blev jag helt däckad, jag kommer aldrig glömma den, aldrig någonsin. Det var en röd blixt rakt i huvudet och i hjärtat men jag är en idiot så det slutade med bara ett minne.

Söndagen var merveilleux, men det är hemligt.

Jag ska fan gå upp klockan sex imorgon, det betyder att jag måste gå och lägga mig för ungefär en halvtimme sen (se tiden nedan). Detta är inte bra för mig, inte alls. Det är ju nu livet börjar, dagen gryr. Gonatt