Les Feuilles Mortes

Vad skulle man ta sig till utan oktober? Varför är den oskyldigt anklagad för att vara deprimerande - det är jätteorättvist, som årstidernas dreyfusaffär ungefär (ja, jag läser om Den allvarsamma leken). jag yrkar på en andra rättegång så att oktober får upprättelse. Den ena dagen överträffar den andra i fantastiskhet, vad som än händer i livet i övrigt (den totala förvirringen, bristen på riktning, när man haft en toppenkväll men ändå bara kan tänka på vad man möjligen gjort fel - vem gav mig den här personligheten, förresten - när MFF spelar en fotboll som är så usel att man måste uppfinna ett nytt ord för att kunna beskriva det i all sin usla prakt, eller man kan ju använda dubbelplusobra om man vill, och det är söndag) så kan man liksom inte bli riktigt nedslagen för det är så vackert och skönt och lugnt och man blir alldeles varm inuti. I oktober finns trösten alltid nära, det är bara att gå ut genom dörren. Mjau.

Efter att ha låtit sin kreativitet utarmas och ens intellekt förolämpas under typ hundra år på läkarprogrammet gick jag på balen i lördags. Jag hatar allt sånt skit egentligen (baler, frackar, ordnar, overaller, tal, bordsdamer, folk som tycker att Sverige var bättre på trettiotalet osv + att alla tjejer ser förskräckliga ut för de har skaffat sig en klänning som inte passar dem, och de har satt upp håret - varför? - och sminkat sig så att man nästan börjar skratta när man ser dem. Killarna har någon frack och försöker prata som de inbillar sig att folk pratade 1902 dvs använder ord som råkas och kallar varandra för bror) men ändå. Faktum är att det blev rätt bra fastän allt var precis som jag hade fruktat. Jag har aldrig varit så nära de romantiska komedier som har förstört mitt liv som i förrgår: Först middag hos en vän, med cold, white wine, och alla var uppklädda och nervösa och pratade i munnen på varandra (lite Woody-stämning), och sen storbandsdans som i bröllopsscenen i valfri film, eller en som handlar om kärlek i andra världskrigets skugga. Om ni visste hur fint det är att prata och dansa samtidigt. Dessutom kunde man skära in eller vad det heter (liksom ta över någon annans danspartner) och det kändes som om jag var med i en novell av Scott Fitzgerald.
Sedan slutade bandet och en mongo-DJ tog över (han mixade t ex från Thorn in my side till I Love Rock n roll!!!!!!?????. Vilken sorts sinne kan tänka ut något sådant? Eller var det postmodernt gjort och jag är bakom som vanligt?) och förvandlade alltihop till ett schlagerdansgolv. Alla började dansa och tjoa och tjimma och jag kunde äntligen få mina fördomar bekräftade och åka hem.
Det är inte kul när verkligheten tränger sig på sådär. Jag tycker mest om mitt liv när det blir fiktion. Jag har ett problem verkar det som, för verkligheten dominerar ju tidsmässigt ganska totalt. Och så är verkligheten på riktigt och det andra på låtsas. Men ändå detta är verkligheten: 16-årig kille på min avdelning med hjärntumör. Är det fel på mig eller på verkligheten egentligen?