de skiner, de skiner

Lördagen utföll på det hela taget bra. Efter att ha börjat intoxikera oss vid femtiden tog vi tåget norrut och mina vänner passade på att diskutera oralsex med ungefär halva vagnen. Det är något med att dricka på tåg som ger mig kalla kårar, men jag bet ihop och skötte mig.
Det visade sig att Tivoli hade helt fri ålder så det var rena gymnasiediskot (jag misstänker att bandet var rädda för att stå utan publik om de inte hade inkluderat alla under 18, och med tanke på att vi var de enda av manligt kön på stället som hade utvecklat ansiktshår så hade de nog en poäng). Det var helt underbart - hundratals ängsliga 17-åriga flickor som hade klätt upp sig till tänderna och kråmade sig och dansade som i musikvideor för att behaga sina manliga klasskompisar. De var helt fantastiska... Det är trist att alla dessa kvinnor snart kommer inse att de inte alls behöver anstränga sig så mycket för att få pippa. Sen är de så fina för att man ser hur mycket lust och libido de har, men inte riktigt vet var de ska göra av. Det är nästan så att de börjar skaka av åtrå ibland (eller så är det jag som gör det och projicerar det hela utåt, jag vet inte). Hursomhelst, när spelningen va slut gick vi in i vad som skulle kunna beskrivas som tivolis "loungebar" (den såg nybyggd ut) för lite dricka, och där fanns ett dansgolv där djn spelade helt utsliten 70-talsdisco (typ you sexy thing och thats the way i like it) och då kunde vi identifiera ett nytt stadium i kvinnors pubertetsutveckling: efter bröstutvecklingen och första mensen så kommer ett stadie då de får ett tvångsmässigt, kompulsivt behov av att dansa till lökiga discolåtar och göra rörelserna till YMCA. Sedan blir de vuxna. Det hela är mycket spännande.

Kl halv ett hade alla tonåringarna gått hem (de kunde inte handla i baren ju) och så var det inget kul längre så vi tog en taxi hem där chauffören (som var en arab i medelåldern med stor arabmustasch) spelade alla versioner av Another brick in the wall som någonsin spelats in på CD-spelaren. Man upphör aldrig att förvånas, fast å andra sidan visste jag ju att de är lite knepiga i Helsingborg. Efter en mellanfest gick vi till KB, och som vanligt på sista tiden dansade jag i tre timmar i sträck och pratade med ingen. Värdelöst. När klockan blev fyra insåg jag att min cykel stod kvar på stationen och alltså fick jag gå hela vägen dit, och nästan frysa ihjäl (det var minusgrader ska ni veta. I mitt hjärta också) för att hämta den innan jag kom hem.

Jaja, en hel vecka och en helg närmare döden. Dags att vegetera igen...