Äntligen eller alla dessa journalister

Jag har ju redan tidigare erkänt att jag är lite bakom (vem är Harold Pinter?), men nu har till och med din favorithund fått kontakt med webben (som vi som är lite bakom + alla som är födda före 1960 kallar internet. Fast Nick Borgen kallade ju det förstås World Wide Web när han kom typ sist i någon antik melodifestival) i sin lushundalägenhet och kan lämna Pendletones gästbok i fred så att vi i bandet kan skriva in under olika alias och låtsas att det finns pendletonesfans utanför Milano.

Nåväl, jag ska göra ett avslöjande. Jag älskar journalister, men jag hade glömt bort det, och sen upptäckte jag det här med blogg och allt det som låg gömt på bottnen av min själs brunn flöt upp och jag föll pladask igen, och nu är jag en skribentgroupie av värsta slag igen. Så fort en kvinna erkännner att hon skriver någon form av text så är jag förlorad, och kan inte tänka på något annat än henne på jättemånga timmar minst. Allting började när jag följde den dåvarande nöjesguidenredaktören hem från slagthuset på min tjugoförsta födelsedag, eller om det redan hade börjat men det är ändå den gången jag minns. Men en sak ska ni veta alla pennfäktande bildbylinetyckare: Ni är ändå bara en del av den ruttnaste av mediebranscher och ägnar all er möda och tid och er själ åt att reproducera ägarna och mogulernas idéer och åsikter, och att evigt upprepa de eviga sanningarna Kvinnor är deprimerade, men kulturintresserade, Invandrare sitter på olika statliga verk där man tar nummerlapp och väntar på sin tur och vi når aldrig ut till dem för de är så annorlunda, Sjukskrivna är lata och lite dumma, Nils Lundgren är förståndig men Fi är sjövilda och en samhällsfara, Svarta människor går alltid i stora flockar och har trasiga kläder och kan inte läsa, Amerikaner är tjocka och obildade för de vet inte att Malmö är Sveriges tredje största stad och ligger "to the south of Sweden", osv osv. Ni fattar. Så även om ni är begåvade och snygga och trevliga och att jag vill ha er allihop så ska i alla fall jag aldrig glömma det, för annars bleknar all min ambition bort och min lushundatillvaro reduceras till att samla ihop tillräckligt med smarthet för att kunna fånga er den dag ni kommer i min väg.

En liten ögonblicksbild från mitt MAS-vegeterande den senaste veckan: En tonårspojke får testosteron utskrivet på knarkrecept för att han ska komma in i puberteten, får sitt efterlängtade pubeshår, och rakar omedelbart bort det... Är det helt knäppt eller är det jag som har tappat greppet?