En utvärdering

Standardkväll igår, fast på ett bra sätt. Träffade en regelbunden lushunden vegeterar-läsare, han menade att det var sämre innan när det mest var bitterhet och att det hade tagit sig lite nu. Fast jag vet inte om jag håller med, jag tyckte nog bättre om det när det mest var hetsiga utfall och livsleda. Den här förnumstigheten som har smygit sig in de senaste dagarna ger jag inte många kopek för. Dessutom var ju meningen med det här (då när det fortfarande var pendletonesbloggen) att det bara skulle vara en redogörelse för min vardag utan en massa åsikter om ditt och datt för vi var ju alla överens om att den sortens bloggar var lite ute. Men jag kunde som vanligt inte hålla munnen stängd så nu blev det en vanlig tycke-blogg i alla fall... Jag kan vara glad för att jag inte röker (även om det är det coolaste och snyggaste man kan ägna sig åt. Alla mina hjältar och alla jag försöker efterlikna röker, tror jag) eller missbrukar grejer för jag har så dålig beslutsamhet och vilja att fullfölja vad jag föresätter mig att jag aldrig hade kunnat sluta. Det är tur att man är uppvuxen under precis de lagoma materiella betingelser i reko-medelklassen som varken skapar desperation eller dekadens, utan bara en ljummen avsaknad av livskänsla.

Se där jag har inte tappat stinget helt. Lite till finns det nog att krama ur lushunden

jag kämpar emot, mitt ansikte förvrids i paroxysmer, jag kastar mig av och an som i feberkramper, men; jag kan inte låta bli

Höstens låtar: Heroes med Bowie (jag säger ju att jag är lite bakom) och He needs me med Shelley Duvall
Höstens artister: Marvin Gaye & Tammi Tarrell