Hand in glove

Huga nu händer det inte mycket alltså. Inte ett skvatt. Det blev vinterjackeväder i och för sig. Jag hatar vinterjackor, speciellt min egen. Den är J Lindeberg och jag ser ut som en antiperson i den. Jag borde ha en så kort frisyr att håret står upp när jag har den på mig. Den är det enskilda plagg i min garderob jag tycker minst om, och nu är jag beroende av den i ungefär fem månader. Märker ni att den är så tråkig att den till och med påverkar min själ, mitt språk. Allt jag någonsin haft att säga, allt jag tänkt på under dagen är som bortblåst. Det här inlägget borde aldrig blivit skrivet. Så här tråkig blir jag under min vinterjackas inflytande - jag gick och köpte en grevéost. Världens mest menigslösa ost. Tacka vet jag herrgård eller sån där dagisost (gouda?), de har lite personlighet, de är sexiga.
Jag tror inte på att det är mörkret och bristen på ljus som gör oss ledsna på vintern. Det handlar snarare om att klimatet tvingar oss att klä oss som valrossar. I början av vintern kan man se en och annan tapper person som försöker hålla humöret uppe med en extra tröja, tjock kavaj och stor halsduk trots att det blåser från nordpolen (nordPolen?) och är minusgrader. Men de (och jag) kapitulerar alltid. Någon gång i januari ser man dem med en skidjacka i illgrön Gore-tex-högteknologisktfleece (Ola Skinnarmo-style) som man inte fryser i på månen ens. Men blicken är låst i trottoaren, av skam. Man får inte ögonkontakt med någon förrän andra veckan i mars när något offer huttrar sig nedför bergsgatan i jeansjacka. Med frostskador på pungen kanske, men med stolt blick och högt huvud. Det sista döende hjältar i filmer säger brukar ju vara "So cold, I'm so cold", innan de sluter ögonen och ger upp sin sista suck.

ÖÖörrghh jag är osmidig. jag slarvade nog bort ett jobb idag på grund av det. Jag hade gett allt för lite skön social smidighet, så att jag kunde komma vidare någon gång