Vår ungdom är ändå bortslösad

Igår var jag sist av alla kvar på dansgolvet. När klockan blev över fyra och jag tyckte det kändes lagom att gå hem, och det var lika glest under högtalarna som det är mellan gångerna jag använder min dammsugare, påpekade min vän att det var nu allt är som bäst. Det är trots allt först när hopplösheten och meningslösheten börjar tränga sig på som dekadensen kan ta sin början. Hans insikt grep mitt hjärta som få saker gjort den senaste tiden, så jag vände mig om, beställde lite mer att dricka och levde en underbar timme till. Det var sagolikt. I och för sig så kastade jag ut all trovärdighet, allt kulturellt kapital och all den coolhet jag aldrig haft genom fönstrets genom att nörddansa alldeles själv där på slutet, men det var det värt. Att bara titta på de som dansar är som läsa om livet i böcker, men inte leva det själv. Även om det som i mitt fall är fullständigt deletärt för min framtoning, för mina aspirationer på att bli tagen på allvar, att lyssnas på. Jag är alltså inte särskilt bra på att dansa. Men hellre en levande pajas än en vegeterande profet.
Jag är förvisso förkyld, har stämbandskatarr, och hör till sveriges framtid, en tänkt samhällets pelare och är över ett kvarts sekel gammal. Men framtiden är lika onödig för det. Det enda man kan göra är att slösa bort nuet bland vänner, att le mot främlingar och fylla huvudet med musik.

Lite högtravande detta, men vad fasen. Ta fram din chenet och skåla.