Helgen v 48

"det är sent men det dröjer lite till,
innan blommorna slår ut"

En av populärkulturens mest mytomspunna helger är över, och den uppfyllde allt vi kunnat hoppas på - precis den jämngråa anti-tillvaro vi så sakta börjar vänja oss, och samtidigt allt det liv, alla klappande hjärtan, allt uppror som envisas med att bubbla i oss. En fråga väcktes också:

Varför är det bröllopsfoton i tidningens lördagsbilaga och dödsannonser i söndagsbilagan. Är söndagen redan att betrakta som en så förlorad dag att man lika gärna kan sitta och stirra på det slutgiltigaste beviset på att allt idiotiskt fånga dagen-prat från kvällen före var felaktigt? Är det bevisat att tvåhundra leende nygifta par får de ensamma att på något sätt göra sig tillgängliga, beredda att ta hem främlingar till sin borg, riskera sitt ömtåliga hjärta än en gång? Speglar detta den av överheten påbjudna sinnesstämningen, och dess variationer under våra lediga timmar, det som utgör vårt egentliga liv? Är det ett led i någon slags konsumtionsmaximerande strategi? Eller kanske produktionsmaximerande, sett över den gudomliga sjudagarsveckan.

Glad v 49 (snart är det 2006)