New Orleans, LA

Över Mississippi idag klockan 20.15, det är ju bara en flod men det kändes ändå tungt på något sätt. Det finns en viss symbolik i det där vattendraget. Det hänvisas ofta till floden här, av någon anledning. Så det känns skönt att vara framme "öster om Mississippi". Att ha lämnat öknarna och de oändliga vidderna och the frontier i västern och komma över till den trygga, utforskade östra stranden. Symboliken blev ännu tydligare eftersom vi korsade floden vid Baton Rouge, Lousiana - en stad som trots sin storlek (ungefär som Malmö) tagit sig över floden, utan breder ut sig österut från vattenbrynet. När man glider över den vackra gjutjärnsbron förs man därför bokstavligen från mörkret, över vattnet och mot skyskraporna och ljusen som glittrar på andra sidan.

Idag illustrerades också ytterligare en av de förhandskonstruktioner om den här resan som visat sig stämma: den om den den skiftande naturen och de vitt skilda landskap man passerar. Någon dag sedan gungade vi fram genom öknen - ett gruslandskap med enstaka luggslitna buskar och en nästan vitglödgad, alldeles molnfri himmel, idag gungade vi fram på en betongkonstruktion genom ett träsk där marken mellan träden inte var jord utan vatten, och över oss hängde blågrå moln som hällde ut vatten över vindrutan som ur en hink. På avstånd lystes allting upp av blixtar. Den torra, stekheta luften i Las Vegas (det kändes som att stå framför en öppen ugnslucka. Hela tiden. Man undrade när någon skulle stänga den. Som tur var fanns det luftkonditionerade kasinon överallt) är ersatt av en fuktig 35-gradig värme som är bekant för alla som varit i sydostasien.

Texas var exotiskt. Det verkar vara USAs USA, så att säga. Två vanliga slagord på bilar och skyltar längs vägen var: "Everything's bigger in Texas" och "Don't mess with Texas". Det var en påtaglig kristen närvaro överallt och bensinen var jättebillig. De var lokalpatriotiska och vanligt patriotiska (federalpatriotiska?) på samma gång. Mycket support-or-troopsdekaler och mycket texasflaggedekaler. Vid ett tillfälle syntes fyra gigantiska USA-flaggor i samma synfält. Men i Texas är den flaggan aldrig ensam, utan intill vajar en minst lika stor Texasflagga, med sin enda stjärna (Texas är "the Lone Star State"). Det kändes faktiskt lite skönt att komma därifrån. Vi har nu förstått varför Texas är lite obehagligare än de andra staterna, dock: Den dominerande immigrantgruppen var tyskar, vilket förklarar det mesta. För en tysklandskramare som Lushund var det lite svårt att ta till sig detta faktum, men jag blev till slut överbevisad.
Vi bodde i Austin, "the blue dot in a red sea" som den paradoxalt nog totalliberala huvudstaden i USAs näst största delstat kallas. Austin kallas också "weird Austin" ibland, eftersom det med texanska mått är en märklig plats. Det är berömt för att det finns ett band i varenda bar och vi gav oss ut för att uppleva detta, men det var bara en massa sunkiga coverband som spelade "Brown Eyed Girl" och äckelbluesiga versioner av "The Joker".

Innan dess hade vi gjort en elegant kontrastering då vi reste direkt från Las Vegas glittrande, dekadenta, hysteriska, blinkande och strålande finger mot Gud och meningslösheten till Grand Canyons ödmjukande kolossalhet, där de två miljarder år gamla stenarna utan svårighet satte oss på plats i tillvaron (dessutom följde vi upp med att titta på Jupiter i ett av New Mexicos talrika rymdobservatorier. Hade man på något sätt undgått att inse sin obetydlighet inför den hisnande avgrunden tidigare på dagen så kunde man inte blunda längre vid åsynen av tusentals och åter tusentals galaxer, alla med miljarder solar och säkert miljarder planeter i. Kanske miljarder Las Vegasar och Grand Canyons också...) Från en oupphörligt imponerande och rörande illustration av vad människor kan åstadkomma tillsammans, i en värdelös öken mitt ute i ingenstans till en ännu mer imponerande och rörande påminnelse om vår litenhet. På samma dag.