Etablering

San Diego är inte en stad - det är en flottbas.

Vi var på SeaWorld igår. Massor med häpnadsväckande underhållning av marina däggdjur som hoppade, lekte, skojade, balanserade och skvätte vatten på publiken. Alltihop med sekundsäker tajming. Alldeles andlöst imponerande.
Men inför varje show tackade djurens tränare "the men and women who sacrifice their lives to guard and preserve our freedom", och alla i publiken som tillhörde militären eller militärers familj (the armed forces of the US, the UK or any of our other allies) fick ställa sig upp och motta varma applåder och ett jubel som nådde, kanske inte orkan- men åtminstone kulingstyrka (jag funderade på att ställa mig upp eftersom jag har gjort lumpen men trots alla ansträngningar från Försvarsmakten och alla övningar som heter ArcticResponse eller BalticStrike eller något annat amerikanskinspirerat så kan väl inte Sverige riktigt räknas till USAs allierade. I alla fall inte i det krig som skyddar den amerikanska familjens frihet i Irak).

Dock, precis när man fått det bekräftat en gång för alla - amerikaner är galna - så står man på en indieklubb, belägen rakt under inflygningen till San diegos flygplats, och lyssnar på två kanske femtonåriga systrar, kompletta med tandställning, tuggummi och förlägna leenden, som spelar något som låter ungefär som White Stripes. Sättningen är trummor plus keybord, framförandet är som det brukar heta kompromisslöst och attityden på samma gång cool och argsint.
Från dåraktig patriotism till en nästan omöjlig och helt oförtsägbar konsert på bara några timmar. I en flottbas. Det här landet rymmer verkligen allt.

Fast indiepubliken var förutsägbar. Luggar och nervöst trampande och blicken låst i golvet och femtiotalsklänningar och smala slipsar. Det kändes tryggt, europeiskt och inskränkt.

Imorgon hoppas jag på strandliv, kanske nedanför det här hotellet