Motbilder

1) Det händer inte ofta, men är alltid lika välkommet. Att man kan känna sig nöjd med sitt val av livsstil. Ensam och solitär, som tigern, snöleoparden och vithajen. Men den där reklamen som går nu är veritabel smutskastning av samboskapet; en kille sitter i lugn och ro och gör ingenting, kanske efter en hård arbetsdag, kanske är han bakfull eller helt enkelt bara tankfull. Så kommer hans tjej in i rummet och säger:
- Vad tyst här är, och så sätter hon på RIX FM!. Stackars kille. Lugnet är bortblåst. Om det nu var behagliga tankar eller en behaglig avsaknad av tankar som fyllde tystnaden så kan han glömma dem. Istället har flickvännen bestämt att det är Shakira på monstervolym som gäller. Vilken terror, att komma hem till rix fm varenda dag. Då känns ensamhushållets avgrundstystnad för en gångs skull klart uthärdlig.

2) Ett reportage på någon kanal om Arnold Schwartzeneggers Invitational kroppsbyggartävling och -mässa. En timme med leende muskelberg, proteindricka i femlitershinkar, försäljare av träningsmaskiner mer avancerade än rymdfärjan och steroidsmuggling. Så långt inget konstigt. Men så har redigeraren, med genialisk humor, valt att lägga signaturen till Monty Pythons flying circus som en ljudmatta bakom alltihop. Inte särskilt högt, men tillräckligt för att man tydligt ska höra den. Och när man väl fått öronen på den så får bildkavalkaden en helt annan innebörd. Plötsligt är de pajasar, allihopa. Och the governator mest av alla. En liten men mycket verkningsfull protest.