Det lägsta och det högsta ögonblicket

Ibland är mitt liv faktiskt romantiskt (och ibland gör jag faktiskt goda handlingar, genomsyrade av osjälvisk omtanke om andra). Jag ska nu berätta om två av dessa, ack så sällsynta, tillfällen

1) Scenen är ett dansgolv på en nattklubb. Det är augusti, en ljummen natt när luften är nästan som sirap - trögflytande, med en söt lukt och mer påtaglig den annars brukar vara. Den är dessutom proppfull med "Suspicious Minds", med en volym som är nästan omänskligt hög. Klockan är tre minus tio minuter. I ett mycket otypiskt anfall av utåtvändhet släpar Lushund en motvillig flicka i knälång kanariegul klänning, högklackade skor, vackra vader och vårdslöst långt blont hår ut i vad som brukar benämnas dansens virvlar. På något sätt, kanske "by acting like the guy who sings", lyckas han locka fram ett leende i det augustisköna ansiktet (allas ansikten är som bäst under sensommarnätter). De byter några korta ord, framvrålade på en centimeters avstånd från varandras yttre hörselgångsmynningar. Strax innan musiken upphör sällar sig Lushunds vän till duon. Lushund anar att leendet blir lite bredare, och att det speciella glitter som skiljer leenden från leenden plötsligt är där. Lushund gör möjligen ett försök att få skenet från glittret att lysa på honom istället. Hur som helst är det försent, och han inser osentimentalt att han är chanslös mot vännen och hans trollmoj (eller kavorka, om ni så vill). En kort, kylig vindstöt av självömkan och bitterhet drar igenom Lushundahjärtat, innan han fattar ett ovanligt beslut. Han bestämmer sig för att vara snäll. Så han uppbådar all sin vältalighet, plockar fram varje trestavig komplimang hans ordförråd rymmer och startar upp den stammande entusiasm han vet gör intryck på flickor i klänning med vackra vader, för att sedan projicera alltihop på sin vän.
Om det hjälpte vet ingen utom den augustisköna flickan. Fast igår såg vännen och flickan så förälskade ut att det var på gränsen till outhärdligt. De skrattade, kramades och snurrade. De brottades, kysstes och hoppade. Dansade och tramsade. Däremellan stod de och bara tittade på varandra. Och tittade. Och tittade.
För Lushunden, och alla de andra statisterna, var det hjärtskärande att se. Vackert och hoppfullt och alldeles, alldeles bedårande.

Nu blev klockan så mycket så jag får återkomma med tillfälle nr två imorgon.