Som Anna Nicole i Norge

Idag när jag cyklade hem från jobbet och passerade förbi Monbijouskolan, så stod det minst sju par där och pratade med varandra, och alla lutade sig mot sina cyklar. Det såg helt knäppt ut, en slumpmässig anhopning, en kosmisk tillfällighet, jag vet inte. Men jag var tvungen att vrida på huvudet gång på gång, och fortsatte titta över axeln när jag var på väg därifrån. Jag trodde knappt mina ögon, och det gjorde ingen annan heller så det blev trafikkaos när alla skulle cykla, gå och köra bil samtidigt som de försökte bekräfta för sig själva att de verkligen upplevde det oerhörda som hände. Alla vet ju att man bara står och pratar, lutad mot cykeln på det viset, när man stött på någon som man egentligen vill dejta men inte har vågat bjuda ut. Så mitt i en vanlig korsning hade sju par människor träffat just den de alltid allra helst vill råka träffa när de går utanför dörren, men aldrig har kunnat eller torts be att få träffa.