Fyra nyanser av folklighet

Jag passerade ett av de mest uppenbara bloggämnena sedan Linda Skugges avhopp från feminismen tidigare idag, nämligen att festivalens dansbana är placerad så att alla som rör sig mellan kulturmanegen och mölleplatsen hör den goa dansmusiken jättetydligt. Varför är det konstruerat så? Är det tänkt att stärka alla de ängsliga medelklassindivider som går där och definierar sig utifrån en självuppfattning där ett utvecklat musik. och kulturintresse är centralt, när de hör den mongoloida musik som de andra (de som inte har uppnått den höga grad av civiliserad föfining) lyssnar och njuter till. Det skulle i alla fall vara nittiotalstolkningen. Men så här i postironins och kultureklekticismens tidevarv kan man inte vara så säker. Den kan vara placerad där för att den har blivit en del av samma kulturkrets. De som verkligen vet vad de sysslar med, de som ligger i framkant, de som är leaders och inte followers - de går från New York-rocken och leran, stannar sedan till och lyssnar på Lasse Stefanz under ett av kvällens åtta fyrtiofem minuters set, innan det är dags för estradpoesi i manegen. Alltihop är med allvar och distans och ironi på samma gång.
Den senare teorin låter lite, men förvisso bara lite, trovärdigare i mina öron. Den är mer i linje med Mange Schmidt-effekten