Ett bittert ödes styng och pilar

Det är inte så mycket som kommer åt mig, jag kör för det mesta med en framgångsrik distanserad metod inför allt elände i världen. T ex mediekritiskt metatittande på nyheterna vid krig och katastrofer, kommer ständigt dragande med någon tragikomisk vinkel vid personliga problem, koncentrerar mig på fotot när filmer blir alltför gripande osv. Men jag kan inte försvara mig mot att tvingas arbeta på helgen. Jag blir djupt missmodig och nästintill ledsen på riktigt av att tvingas gå hem redan kl tio, av att höra eurodisco och skratt strömma ur grannens öppna fönster, av att se alla uppklädda människor gå och spegla sig i skyltfönsterna på väg till var de nu är på väg för att försöka kliva utanför livets begränsningar. Till och med de som hänger i parken här utanför och lyssnar på kubansk musik (som jag inte brukar tycka om så mycket annars) gör mig dödligt avundsjuk. Ve!