Den första dagen på ditt nya liv är idag

Ibland tänker jag mig att jag ska bli något slags societetsläkare som umgås i salongerna med konstnärer och jag vet inte vad. Men det måste jag sluta upp med, för det kan aldrig bli någonting annat än ofullständighet och mindervärdeskänslor av det hela. Bara att försöka hänga med i tidsandan är svårt när man arbetar i produktionen hela dagarna och diskar och städar på helgen. Hur ska man ens kunna kommunicera med människor som kan tänka och skriva och känna massor av timmar i sträck. Möjligen kan man klara av den delen av det mellanmänskliga informationsutbytet som bara finns till för sin egen skull, men det är ju meningslöst. Umgänge måste syfta till att åstadkomma något som inte fanns när man var själv, skaka fram någon idé som kräver två hjärnor samarbete för att dyka upp. Och på den horisonten ser det rakt inte ljust ut. Det lär sluta med att man prånglar ut lite sobril i utbyte mot att man får komma på en premiär och stå och hata sig själv med ett sånt flin i ansiktet som Alvy har när han träffar komikern han ska skriva skämt åt, medan man gradvis blir allt osynligare tills ens champagneglas i de andra gästernas ögon tycks sväva av sig självt mitt i luften. Nej, var sak på sin plats - det är bättre att hålla sig i den fyrkantiga, ocharmiga, självklara värld som statusutbildningarna skapar. Där är så tomt och ödsligt, men samtidigt befriat från hopplös längtan. Att aldrig ens närma sig väsentliga ting är nog bättre än att höra det talas om dem framför och bakom och bredvid sig, men aldrig genom sig.