Åter i grönsakslandet

Oberörd av värmen och solen. Det är inte så att jag inte tycker om den, jag är bara helt likgiltig. Det kunde lika gärna fortsatt vara sju grader, det kunde blivit en ny istid, jag hade inte brytt mig ett skvatt. Jag var på en underbar utflykt, men ändå nollställd. Det kändes så mycket som nostalgi redan när det var nu. Som om det var ett minne istället för en verklighet, en samling människor som var så nära varandra att de bara kan glida isär och se tillbaka på den lyckliga dagen som en dag då livet var påtagligt i tider när de blivit som jag. Som kommer snart.

Yrkeslivet är ensamt. Jag har fina jeans. Nu är det go musikdokumentär igen (om den sympatiske Ray Davies. Inte så cool dock. Och så lever han ju fortfarande så att han kan stå och spela och sjunga sina låtar helt kass med pensionärsröst. Darrig, men med någon slags okuvlighet, som man tänker sig att det lät när Johannes Paulus II sjöng psalmer ungefär). Vad som helst. Jag bryr mig inte.