Kom, kom atombomb

Ruggig ångest idag. En blandning av söndagsångest (som väl egentligen borde heta måndagsångest för det är ju måndagen man är rädd för. Egentligen nr 2 är att eftersom jag tycker om civilisationen och inte naturen så borde jag uppskatta söndagsångest för det är ju extremt civiliserat. En känsla som finns till för att varna en för stup och farliga djur i savannens natt som istället varnar för 40-timmarsveckan. Det är utveckling, det) och medicinsk bakfylleångest och vanlig ångest för att jag är hopplös i sociala situationer/med främlingar och aldrig vet vad jag ska säga, total tunghäfta så fort jag ska prata med någon person som verkar intressant eller som jag beundrar vilket såklart hände igår. Min inre dialog har idag bestått av att ordet Fan upprepas om och om igen. Ungefär var tredje sekund. Enda gången det lättade lite var när jag lyssnade på We are the champions i iPoden (på allvar. Grym låt, helt oironiskt)

När Simone de Beauvoir en gång fick frågan vad i hela friden hon och Sartre pratade om när de träffades, och hur det kom sig att de fortfarande hade så mycket att prata om efter alla år svarade hon att den dialog som de flesta människor har med sig själv, i sitt inre, den hade de med varandra istället. Underbart.

En av mina bästa vänner blev dumpad i fredags. Sen blev han utskälld av sin familj för att hade blivit dumpad. Det var helt sjukt. Jag hörde det för han var hemma hos mig när de ringde på mobilen och gick igång.
Just nu sunkar jag framför spanska ligan på TV, det mest självföraktsalstrande jag sysslar med på ett återkommande sätt, för att tillfredställa den självplågargen som jag råkade få i min DNA-spiral. Men under nästa fjorton dagar ska jag skriva minst fem låtar. Ett löfte, ok.