Nina Persson är kompis med Leif Pagrotsky

Den här förbannade våren gör mig oinspirerad, alla tankar har tagit slut och all ork också. Idag sov jag tre och en halv timme när jag kom hem från jobbet. Jag har inget att säga.

Jag insåg häromdagen varför jag så sällan läser svensk skönlitteratur. Så här är det: jag läser ibland amerikanska författare på engelska och rörs ända in i själen och kan aldrig glömma berättelserna och stämningen, och då menar jag inte att skryta utan att illustrera att de skriver så vansinnigt bra utan att behöva använda konstiga ord med sju stavelser. När jag nu i måndags satte mig för att läsa en svensk roman (svenska är alltså mitt modersmål, det språk jag tänker på som min hjärnas synapser är konstruerat av) var jag tvungen att hämta en ordbok. Jag begrep bara vartannat ord eller så. Som med all kultur är det en öppen fråga vad som är bra och dåligt, men jag tycker i alla fall att det är ett svaghetstecken när man behöver en ordbok för att kunna känna något när man läser en bok. Som om författarna och förläggarna har dåligt självförtroende, eller något slags hävdelsebehov.
Fast det är nog inte deras fel egentligen. Snarare är fenomenet ännu ett utslag av den nyttokrävande, ingenjörskramande, Ericssonmytologiska grundstämning som är Sveriges (liksom i fallet med läkarhyllandet). I en kultur som lutar sig på en materiell bas av gruvindustri, skogsavverkning, bilbyggande och i ett politiskt klimat som traditionellt helt domineras av ett salivutbytandenära samarbete mellan teknoprylföretag och stat (ALLA prylar i lumpen som innehöll sladdar eller transistorer var tillverkade av Ericsson. Snacka om militärindustriellt komplex. Där ligger George W i lä.) är det inte så konstigt att det även i ordmänniskornas har trummats in en stark övertygelse om att det som när allt kommer omkring VERKLIGEN betyder något, det som är RIKTIGT på riktigt är att bygga användbara och nyttiga saker. I USA finns det som bekant en underhållningsindustri som genererar en inte obetydlig del av BNP så ingen som sysslar med att skapa skönhet behöver skämmas inför skattebetalarna. Kanske betyder det mycket mer än man vid första anblicken tror.

Veckans 90-talstrend som aldrig kommer igen: Trip-hop