Paranoia på en tisdag

Så många av mina vänner är så trasiga. Och ändå var vi så lovande en gång i tiden. Alla var överens om det. Lärarna sa det och jag tror de var ärliga. Blir det så för alla människor, eller är det vi som är dåligt sällskap. Har vi påverkat varandra åt fel håll. Kanske var det någon självtillräcklighet som uppstod. Nej, jag tror faktiskt inte det. Inte ens i svarta stunder är det den bästa förklaringen. jag har ingen förklaring, och kanske behövs det ingen. Det kan ju vara ett faktum bara. Som gravitationen eller vattnets fryspunkt. Att en meter är en meter lång. Men i alla fall, tanken på att det möjligen kunde varit på något annat sätt går inte att undkomma, och den är kylig och tung.

En annan sak gör mig också orolig. Fyra gånger om året får jag någon slags tidning från försvarsmakten där det står lite om de olika vapenslagen, vad de haft för sig, omorganisationer och nyheter. Precis som i en personaltidning. Men jag är ju inte anställd av försvarsmakten på något sätt över huvud taget. Åtminstone såvitt jag vet - den här personaltidningen får mig att undra om jag i alla fall är det, i hemlighet. Så att när EU får för sig att de ska visa sig på styva linan i kriget mot terrorismen blir jag plötsligt inkallad och tvingas under hot om åtal för förräderi och en ruinerad karriär iväg till ett bergigt land i närmre asien för att skjuta muslimer.