Från en uttorkad hjärna (calicivirus)

Ahhh. Det regnar. Det säkraste vårtecknet som finns. Inga flyktiga soltimmar är så pålitliga som stilla nederbörd och fukt. Vintern är snustorr och hård, våren är blöt och mjuk. När jag gick över min gård innan idag så smattrade det av droppar, en fågel kvittrade och luften luktade rentav något. Tyvärr för mig då, som har njutit av varenda dag av utdragen vinter. Nu kommer det en sån där påfrestande tid när man måste vänja sig vid att tillvaron är konstruerad på ett sätt som man inte vill veta av men aldrig kan ändra på. Det gäller alltså, för att använda ett uttryck ur optimist-konsulternas och de käckas ordbok, att gilla läget. jag har aldrig varit bra på att gilla läget. Jag är mera lagd åt att misströsta, älta, ångra och tvivla. Jag vill inte att tiden ska gå så fort, jag vill inte att det redan ska vara vår igen, men jag kan inte göra något annat än att vänja mig vid det och så har det helt plötsligt blivit höst igen, och inte ett skit har hänt.

Fast det är ju skönt att kunna ha fina ytterkläder istället för täckjackor.

"All denna brinnande kärlek, förslösad på seruminjektioner och avlusningsmedel". Någon gång måste Sverige och alla dess vilseledda skolungdomar förstå att läkare blir man för att man inte duger till något annat, för att det är praktiskt, för att det ger en stor och trygg inkomst. Som ett arrangerat äktenskap, ungefär. 1800-talsmässigt. Brinnande kärlek ska levas och användas, inte förslösas.