Du & jag, 17 år

En fortsättning på temat saker alla redan visste. Det är meningslöst att prata om populärkultur. Att jämföra, att förklara, att hylla. Alltihop är bortkastad tid. Populärkultur ska ätas rakt av. Hela poängen med det är liksom att det handlar om saker som det INTE går att tala om på vanligt sätt. Det är därför man sjunger, det är därför det finns prosa. Det är därför filmer är ljussatta och scenograferade, för att de ska säga något om världen som man inte kan babbla fram. Annars kunde vi klara oss utan dem. Så varför envisas vi med att ändå försöka tala om vad de får oss att känna? Varje gång man tänker göra något i den vägen ska man läsa en bok istället (fast låt bli självhjälpsböcker och framgångsrika mäns självbiografier för det är ljug alltihop). Varje gång man hör någon starta på en oönskad, dilettantisk föreläsning (om Fellini exempelvis) - fort som ögat in med iPod-lurarna och lyssna på något grymt. Om man uppfattas som oartig är inget problem jämfört med det oerhörda slöseri med värdefull livstid som går åt till att lyssna på struntpratet. Istället kan man inskränka alla utsagor till för-tonåringens kategorier: bra, sådär, dålig eventuellt kompletterat med jättebra, eller super, eller något i den stilen.

Vad som däremot aldrig kan diskuteras tillräckligt är populärkulturella fenomen. T ex Varför har Letterman börjat bli allvarlig (hyllningstalet till den där Cartföraren och Oprah etc etc)? Varför skriver Per T Ohlsson alltid amerikanska ord kursiverat? Varför handlar alla svenska filmer om att åka till landet och hitta sig själv bland bönder och kor? Är Alexandra Dahlström ful eller söt? osv osv osv