D-moll är den sorgsnaste tonarten

Igår kunde jag njuta av en av mina favoritgenrer vad gäller TV-program: gammal-ljudtekniker-med-jag-var-cool-på-sextiotalet-frisyr-som-sitter-framför-jättemixerbord-dokumentären. Det är en fröjd när de dissikerar gamla låtar och man får höra sångspåren på bohemian rhapsody solo eller bara blockflöjterna på life on mars eller någon basgång. Fast det är å andra sidan lika patetiskt när en massa perifera individer ska uttala sig om hur det gick till när magin uppstod. Typ någon fotograf eller råddare som i en monstruös efterkonstruktion bara "jag minns första gången Freddie spelade på pianot. Jag bara gapade, jag visste direkt att det var ett historiskt ögonblick etc etc".
Och så förstår man hur viktigt det är att dö ung om någon ska uppnå verklig odödlighet, så att de alltid får framträda i den där snygga sjuttiotalsfärgfilmen när de är så overkligt coola och slipper sitta och vara nostalgiska med slapp dubbelhaka och spela sina låtar på gitarr och sjunga med sin eländiga gammelmansröst innan det fadas över i den riktiga versionen och alla hör hur det ska låta. Den enda som klarat sig undan en musikdokumentär med värdigheten i behåll är såvitt jag vet Harrison i Beatles Anthology. Men han var inte ett dugg nostalgisk utan mest cynisk och distanserad (och lite bitter ibland), och garvade åt de andras idiotiska överdrifter om mötena med drottningen och publikens storlek på Shea stadium