Muppigaste rubriken hittills: Hang the DJ!

Visst, var på personalfest i fredags. Det skulle vara lätt att raljera över - dans till greasemedleyt, uppträdanden i form av mimning till schlagerlåtar, vinfyllda medelålders kvinnor som inte är chefer som skrattar bullrigt, män som är chefer och håller tal som skrattar självbelåtet - men faktum är att det var skitroligt (en skön detalj var att det gällde att bjuda upp en danspartner trots att det var diskodans. När jag ställde mig på dansgolvet och dansade som jag brukar tittade alla på mig och undrade vem jag dansade MED). Dessutom är det inte roligt att raljera över de som får medial skit dagligen (mina deltidsarbetande, offentliganställda arbetskamrater är som bekant högvilt på både ledar- och redaktionssidor. Ibland ska de räddas med avdragsgill hemhjälp eller vårdnadsbidrag men för det mesta är de bara orsaken till att det går dåligt för Sverige). Det som däremot var helt befängt var djn de hade hyrt in. Han måste ha det lättaste jobbet på jorden som står där och spelar monsterhits (Det gör ont, YMCA mm) och precis det som publiken önskar. Det kanske hade kunnat bli en konst om han hade gjort det med lite finess, men det gjorde han inte. Det var dåligt ljud, låtskiftena var så klumpiga att det lät som om man var på en lägenhetsfest där två annars tillbakadragna popfascister med överlägsen attityd och smala byxor slåss om att spela nästa låt och aldrig har tålamod att vänta tills den pågående har tagit slut. Han spelade samma låt många gånger också, t ex carolas festivalvinnare tre gånger och alcazar två. Sen hade han en praktikant med sig som han tydligen skulle visa hur saker och ting skulle göras, och som han med långa förmaningar lät hålla ett öga på grejerna under hans toalettpauser. När en av högtalarna glappade skickade han såklart fram praktikanten för att dra lite i sladdarna medan han själv övervakade händelsern bakom sin överdådiga utrustning och mixade över respect i centerfold så att jag nästan slet av mig korsbandet i mina försök att byta takt.

Efteråt åkte jag till Panora och dansade pop. Det var ungefär lika förutsägbart som personalfesten (friday i'm in love, violent femmes, och OC-musik). Men jag tycker om panora, det känns alltid lite som om jag är i Tokyo på något sätt. eller som att det är sjuttiotal och man tillhör ett undanskymt avantgarde som lyssnar på pop istället för progg. Sen åkte jag hem till världens bästa sällskap som låg i min säng och fyllebabblade osammanhängande i säkert två timmar. Hon stod ut med mig då, och hon stod ut med mig på vedervärdigt humör idag. Hon är strålande.