Can it be my De La clothes?

Det är inte ofta man är riktigt ordentligt subversiv, men häromdagen upplevde jag faktiskt något verkligt udda. Kanske inte i det härligt avspända, öppna, nyfikna och toleranta Möllevången men nog i resten av sverige i alla fall. Jag och tre vänner av manligt kön satt i en liten, liten lägenhet (så liten att man måste inkräkta på varandras osynliga privata sfär för att få plats), allihop i bar överkropp (jag hade spillt vin på min finaste T-shirt och hade gjort ett desperat räddningsförsök så att den hade blivit dyblöt och hängde på tork, men vad de andra har för undanflykter vet jag inte), drack VITT vin och lyssnade på Public Enemy och Naughty by Nature. Vi dansade lite för oss själva också. Om någon hade visat mig en bild av det när jag var femton år och satt i mitt fotbollslags omklädningsrum och uppfostrades i den vita manlighetens dygder hade jag nog inte velat kännas vid det. Om det hade blivit känt i rasthallen veckan efter hade jag fått byta skola, eller ha poliseskort varje morgon från skåpet till sal A301. Frågan är om jag inte till och med hade nitat mig själv.

Men det är ju det som är så HÄRLIGT med livet. Det är som en chokladkartong (fast inte Aladdin då), man vet inte vad man ska få.