Nihilism och nivillering

Nu har det hänt igen. Den svenska hiphopen har visat sig vara bortom min fattningsförmåga. När jag tar del av den känner jag mig som om jag hör till någon äldre generation som inte begriper mig på ungdomskulturen och nuförtiden. Den här låten Glassigt; en så dålig låt med en så ful video med en så ful dans full med vit mans överbett kan inte vara på allvar - så mycket begriper till och med jag. Men är det meningen att den ska vara rolig fast den bara blir fånig (den sista versen om Pulitzerpris skulle då representera humor, ungefär som Tage Danielssons sannolikhetsmonolog eller studentikosa ordvitsar av typen Har du lagt rabarber på min hatt?) eller är den rolig FÖR ATT den är fånig (alltså mossig dubbelironi från tiden kring sekelskiftet)?
Det finns förstås ytterligare en möjlighet, och det är att den stockholmska bostadsrätt-innanför-tullarna-rappen har uppnått det högsta stadium av mänsklig kulturell utveckling som hittills är beskrivet, dvs den äkta postironin. Det skulle innebära att låten motsvarar allt det ovanstående på samma gång. Den är då också oemottaglig för populärkulturell analys.
En gång tog Nietzsche m fl livet av Gud och överlämnade ansvaret för moralen åt oss arma själar, övergivna i ett tyst och likgiltigt universum. Postmodernismen gjorde samma sak med god smak. Nu befarar jag att det där turkskägget (jag vet inte ens vad han heter) har meningslösat bort begreppet koll. Alla försök att tänka kring, kategorisera eller på annat sätt hantera samtidens olika kreativa uttryck och sammanträffanden är nu definitivt bortkastad tid, eftersom det härmed alltid kommer att sluta med att alla tänkbara svar alltid, överallt och i lika stor utsträckning, på förhand är giltiga.
Är det glassigt?