Hobby

Det är inte varje dag man läser en sociologisk klassiker, men ibland gör man det (har man dessutom fått den i examenspresent av sveriges kulturjournalistiks framtid blir det extra speciellt). Hur som helst, "Den svenska överklassen" är en riktig sidvändare. Och den är skriven i en annan tid. Det svenska sjuttiotalets. Såväl de intervjuade överklassrespresentanternas som Kullenbergs eget språk och analyser är helt impregnerade av marxistisk doft, det är massor med produktionsmedlen, den materiella basen, klassanalysens kvalitet och så vidare. Det är nästan absurt att tänka sig att så många människor pratade sådär. Att överklassen pratade sådär (i och för sig kan man tänka sig att det är tomt prat, som de plockar fram för att de vet att de är on the record med en journalist. Bara fraser från universitetet som plockas fram vid behov. Men det verkar som att även de mindre begåvade av de hon intervjuat, som man kan misstänka har svårare att förställa sig på ett trovärdigt sätt, använder den där vokabulären). Fast det som känns mest svenskt sjuttiotal är att Kullenberg tycks bedöma, eller gradera, de hon möter utifrån deras politiska åsikter. Men det räcker inte med att vara vänster för att uppfattas som en sympatisk person, utan det gäller att vara det på rätt sätt - engagerad i praktiskt politiskt arbete, visa sig på demonstrationer, vara förtrogen med den konkreta politiska verkligheten. Kort sagt - vara partimedlem. Att bekänna sig till en viss ideologi eller att bara rösta åt något håll räknas inte. Det tycks heller inte vara särskilt mycket värt att vara en person som tvivlar på vem man är, vad man fått lära sig, att försöka utvecklas utifrån den analys man gjort av sig själv och sin situation, att trots allt vara en ödmjuk och öppen person, att vara kärleksfull, och andra saker som man annars förknippar med en sympatiskt, allvarligt menat försök att vara en god människa. Allt sånt avfärdas lätt som "politisk naivitet", vilket verkar ha varit något slags allomfattande skällsord och allmänt diskvalificerande begrepp (lite som reductio ad Hitlerum, ni vet.).
Sen är det kul med trettio år gamla klassmarkörer, som att bo utomlands ett tag i livet eller att semestra i Indien och på Ceylon. vilket ständigt framhålls som ett exempel på en priviligierad livsstil. Känns mer underklassigt idag (ska du till London ett år? Guuuuuuud, så spännande) Mindre lustigt är att höra trettio år gamla högerargument: Fastighetsskatten är djupt orättvis, feminismen har väl ändå gått för långt nu, sluta mobba privatskolor, valfriheten att få betala mycket eller lite. Ni kan dem, och ni kommer få höra dem till leda i höst.