söndag, oktober 15, 2006

Lushund McEwan

Häromdagen, på Lushunden vegeterars ettårsdag, hade jag mitt livs första redaktörsmöte. Jag kommer inte ihåg de finare detaljerna så noga, vilket kan bero på:
1) Det spelades Justin Timberlake jätte, jättehögt under tiden
2) Vi avbröts ständigt av att någon stack fram en hand med en skrynklig och svettig Möllanhundralapp och pekfingret lyft mot taket, och viftade med den mellan våra ansikten
3) Jag pratar alltid så mycket strunt att jag aldrig kan komma ihåg vad jag sagt, så att försöka återskapa samtalet är som att skapa mening ur ett telefonsamtal när man bara hör vad den ena säger

Men den större bilden minns jag (och jag minns att jag fick en av mitt livs bästa komplimanger). Den gick ut på att den här samlingen rättstavningsövningar behöver en annan stil, att härma populärkulturjournalistprosa är aningen meningslöst. Det måste finnas en annan angreppspunkt på tillvaron, en som kan visa ett mindre mossigt perspektiv, en originell utsiktspunkt istället för det där supertrygga skyddsrummet i korsningen mellan NRJ och Bukowski. Österländsk filosofi? Njaee. Pliktmoral och skötsamhetsideal? Lite väl nedsmittat dessa dagar. Evulotionärbiologiskt? Alldeles för dumt. HBT-normativt-diskursivt-disciplinerande? Hb dricker de bara på landet (och handen på hjärtat, vem bryr sig egentligen om det där T:et?). Det enda gångbara alternativet vi kunde komma på var superkylig brittisk pragmatisk rationalism. Ett ateistiskt system som är obefläckat av postmodernistisk, lite fjollig, problematisering av kolonialism och makt och sånt, där högt är högt och normalt är normalt, och där obehagliga realiteter som pengar och våld och den mänskliga naturen accepteras som oundvikliga parametrar i analysen, och som bara dårar envist förklarar som konsekvenser.
Så från och med nu kommer tokroliga referenser till TV och belgisk pop och nya vågen ersättas av ett ständigt återknytande till den grekiska antiken (särskilt Aristoteles) och upplysningstiden. Allt mänskligt tänkande därutöver är i huvudsak onödigt. Emellanåt, när den högsta graden av raffinerad argumentation blir nödvändig ska jag ta till Jaspers och falsifieringsprincipen (det är märkligt att just falsifieringsprincipen är formulerad som ett påstående som inte går att falsifiera). Håll till godo!