Regn är bättre än Snö

Idag ersattes förra veckans Broder Daniel-desperation av en Kings of Convenience-resignation.

Så skönt att få läsa en bra bok igen efter att ha tröskat igenom en dödstråkig. För första och definitivt sista gången i mitt liv har jag offrat mig själv på Svenska Akademiens altare och läst årets Nobelprisroman. Enligt baksidestexten en "klassisk politisk roman" och det var skönt att få sina fördomar om politisk konst bekräftade (det är väl egentligen alltid skönt att få sina fördomar bekräftade): rad upp och ned med åsikter istället för dialog, som placerats i munnen på stendöda karaktärer som när de blir som mest levande på sin höjd liknar robotar. En text helt utan sväng, utan rytm, utan skönhet, utan häpnad, som inte kan locka fram ens en tillstymmelse till känsla (förutom en känsla av brådska, att man inte har tid att sitta där och glo på femhundra sidor till av skiten när livet är så kort som det är). Dessutom är det instoppat små postmoderna spetsfundigheter lite varstans - "du, käre läsare", en som heter Blå och en som heter likadant som författaren, anteckningsböcker och teckningar, film noir-blinkningar, ett stort självlysande K med mera med mera - så väldigt tröttsamt och så väldigt omodernt.

Men nu är det bättre. Och knappt hade jag börjat innan jag översvämmades av en hjärtekrossande längtan efter människans bästa vän, den (näst) vackraste av alla jordens varelser, vår tröst i ett oändligt, likgiltigt universum
...och en svart katt. Denna katt hette Kolmodin; och han var den klokaste katt i världen, ty då han stod utanför tamburdörren och ville komma in, jamade han inte som andra kattor bruka, utan reste sig på bakbenen, spände klorna i klocksträngen och drog i den mycket hårt.