Att segla är nödvändigt...

Efter allt förvirrat babbel om områden jag inte behärskar ska det bli skönt att återvända till hemmaplanens trygga gräs. Popträskets varma, mjuka och illaluktande gyttja (jag var på Roskilde -97 och det luktade inte hallon minsann). När man är där känns allting så självklart, så lätt. Ansträngningen minimal och resultatet maximalt. Tanken flyger lekande lätt, man går dit man ska innan man ens har insett vart man är på väg, det blåser medvind. Då är också samtidens svåraste frågor lätta. Så vilken är då skillnaden mellan mainstream och indie, nu när mainstream är det nya indie?
Enkelt. Band med snygga medlemmar är mainstream, fula band är indie. Några exempel: Mando Diao - mainstream. Camera Obscura - indie. Strokes - mainstream. Magic Numbers - indie. H Hellström - mainstream. Kent - indie. Outkast - mainstream. Jay-Z - indie. I tveksamma fall graderas artisterna efter var de placerar sig på skalan gulliga <-> farliga, där övervägande gullighet blir indie och tvärtom, exempelvis Paul Simon - indie, Stones - mainstream. Men det tydligaste exemplet, och det som visar att det verkligen rör sig om ett orsakssamband och inte bara ett sammanträffande, är fallet Britney Spears. När hon slog igenom, och allra mest uttalat vid tiden för hennes andra album (och singeln Oops, I did it again) var hon bedårande vacker och otäckt attraktiv. Och über-mainstream. I takt med att hon blivit allt sunkigare, tjockare och mer Hässleholmsmässigh har hon sedan blivit allt mer underjordisk. I dagsläget är hon närmast tabu på kommersiella radiostationer men har växt ut till en indieikon helt i nivå med Sarah Cracknell. Fler exempel på folk som gjort en liknande resa från vardagsrum till källare när deras yttre gått från tilldragande till frånstötande? Jarvis Cocker. Madonna. Omvänt? Marit Bergman. Dave Grohl. Cardigans (har ni sett hur de såg ut vid tiden för Emmerdale? Just det. Huga. Fast Nina var söt redan då förstås).
Om det verkar vara en ytlig förklaring, så glöm inte bort att vi lever i de ytligaste åren hittills. Det var längesen, i en mossig och lättlurad tid, som innehåll hade någon betydelse i sådana här sammanhang. Men det är ändå trösterikt, för det är så mycket lättare att navigera rätt nuförtiden. Risken för felsteg är minimal jämfört med under den förvirrande postmodernismens dagar. Nu är det ansiktismen som regerar. Och den är busenkel.