På en spikrak väg i Mojaveöknen

Den kaliforniska delen av den här resan är numera avklarad. Istället har vi slagit in på den väg som var huvudmålet när vår Airbus lyfte oss ut från skogarna mellan Borås och Göteborg för vad som känns som en evighet sedan (det gör ju alltid det när man är bortrest, särskilt om man dessutom reser inom resan, så att säga). Vägen österut.

Precis som man kunde misstänka så har allting varit ur-andan-tagande. Och precis som man kunde misstänka räcker bara Kalifornien till för en månads semester (minst). På tre dagar har vi nu badat och solat på San Diegos stränder, powerturistat* i LA, vindlat oss utmed den dimmiga Stilla Havskusten på Highway 1, frusit och ätit fisk i Santa Cruz för att två timmar senare slå (åtminstone mitt personliga) värmerekord vid ett fyrtiotvågradigt tankningsstopp i Central Valley. Då har vi ändå strukit förhandsfavoriterna Hearst Castle, San Fransisco, Yosemite, vinområdena och de där jätteträden (redwood?) från listan.

Inför uppgiften att omsätta gårdagens inre och yttre resa till läsning inser jag att det nog var lika bra att jag tog mig an den ödmjukare läkarkarriären istället för att ägna mitt liv åt orden, för de jag har räcker uppenbarligen inte till. Jag kan bara konstatera att jag är mycket, mycket glad och, för att slå an en lite amerikansk ton, tacksam över att ha fått framföra en gungande bil från Detroit i Benjamin Braddocks hjulspår, på världens vackraste väg. En tacksam tanke också till de fångar som byggde de till synes omöjliga broarna som bär upp den,



* på 8 timmar: Hollywood boulevard (med bland annat Kodak Theatre och stjärnorna i trottoaren), Sunset Boulevard, Hollywoodskylten med utsikt över hela stan, Mulholland drive, kändishusspottning i Bel Air, palmkantande avenyer och monsterhus för vanliga dödliga i Beverly Hills, Rodeo Drive, bad på Baywatchstranden i Santa Monica och precis innan läggdags Capitol records cirkelrunda lilla skyskrapa.