Änglarnas stad

Det skulle enligt förhandstipsen vara en av de mest exotiska platserna på jorden, och det slog in. En stad med över tio miljoner invånare, som upptar ett område lika stort som skåne. Om man inte kunde förstå varför det här landet i är i krig innan så vet man nu. Jag har sett fler bilar på två dagar är jag sett i hela mitt tidigare liv. I LA fyller motorvägar den funktion som vanliga gator fyller i andra städer. Det vill säga - när man ska transportera sig från en del av stan till en annan för att, säg veckohandla eller köpa lite mjölk och en trisslott, så åker man motorväg (går gör man aldrig. Som Alvy Singer sa när han skulle gå uppför uppfarten till Paul Simons fest för att förlora sin Annie: - I don't believe it, are our feet actually going to touch pavement?). Och det gör alla andra också. Eftersom det bor ganska många i den här stan så blir det ganska många bilar på de där motorvägarna, som alltså måste bli ganska breda. Standard är sex filer i varje riktning, om det är en obetydlig liten återvändsmotorväg till någon glest befolkad stadsdel kanske fem filer. Rekordet är åtta körbanor. I varje riktning. Plus på- och avfarter. Det är majestätiskt att se detta betonghav, och alla de SUVar och pickuper som dansar där.

Ett mer lakoniskt (och säkert mer talande än mina omständliga tirader) sätt att beskriva intrycken är att konstatera att LA är som ett jättestort Backaplan.

Men så smyger sig en behaglig känsla sig på, och man börjar tycka om stället. Nu, efter knappt 48h så är det faktiskt riktigt trevligt...