Well it's been building up inside of me for oh I don't know how long

Ah! De kaliforniska stränderna. Där är något att skriva hem om. De är så breda och så långa, med så mjuk och vit och ljummen sand och med så bedårande meterhöga vågor som bryter kanske trettio meter från stranden så att allt glittrar. Hela tiden. Lite längre bort, bortom pelarna som bär upp den stora träpiren, slår vågorna istället direkt mot kustklipporna, och skickar vattenstänk tiotals meter upp i luften. På så vis får flanörerna på piren ibland en klarblå fond och ibland en regnbågstingerad vitspräcklig kuliss. Detta är alla stränders moder.
Och ja, det är surfare överallt - vattnet är svartprickigt av dem, och när man tittar utmed vattnet glider det en siluett, med böjda knän och armarna utsträckta, på varenda våg inom synhåll. Och ja, det är bekymmersfria solbrända blonda unga män och mörkhåriga unga kvinnor i små grupper precis överallt. En har en gitarr, en annan har stuckit ner surfbrädan i sanden och två jagar varandra utmed vattenbrynet och kastar lite sand på varandra innan han hinner ifatt och de omfamnar varandra. Och ja, de spelar volleyboll och kastar fotbollar och basebollar till varandra. Och ja, det finns livvaktstorn. Och livvaktsbilar. Och livvakter, med små flytbojar intill sig. Fast de har svarta shorts.

Från den här utsiktspunkten så framstår det nervösa, intelligenta, ständigt pratande Manhattan och Europa som helt absurt. Som om det är något vi har missat. Livet är ju så lätt!

Förresten: Alla stränder är förbehållslöst gratis. Det kvittar hur många och fina hotell som ligger på marken strax ovanför. Det finns grillplatser, det finns soptunnor och toaletter. Gratis parkering. Välutrustade badvakter. Men inget av sydeuropas strandbusiness - inga parasoll, inga avspärrningar, inga försäljare och inga solstolar. I landet där man tror allting alltid är ägt av någon, där är stränderna allas egendom.

Förresten nr 2: i bilens hemland regerar kollektivtrafiken. San Diegos buss- och spårvagnssystem är så överlägset västtrafik att det är pinsamt för det senare. För 15 kronor kan man i tre timmar åka varsomhelst. Inga taxegränser, inget krångel. Jag åkte över en timme till en avlägsen förort utan att betala en cent extra. Bussarna går ofta och överallt. Chaufförerna är hjälpsamma och fungerar nästan som extraguider - utan att sucka hjälper de vilsna turister (och det finns många i San Diego) på rätt väg. Dessutom stannar de om någon kommer springande.