Esprit d'escalier

Nu börjar årets bästa tid. Det är stilla, det är varmt. Både naturen och människorna är som vackrast. Och i år ska jag fan ha revansch på september - förra årets årets bästa månad var den absolut sämsta månaden i hela mitt liv, men 2006 ska jag ta tillbaka den, brotta till mig kontrollen igen.
Synd bara att man är utrustad med ett alldagligt utseende, en tråkig personlighet, ett sinnesförslöande jobb och ointressanta fritidsintressen.

När jag äntligen träffar den person som jag helst av allt velat träffa de senaste två månaderna så har jag ingenting att säga utan babblar som en fåne. Om mig själv dessutom, när jag egentligen ville höra vad hon hade att berätta.

I was happy in the haze of a drunken hour, but heaven knows I'm miserable now. I was looking for a job and then I found a job and heaven knows I'm miserable now

Fyra nyanser av folklighet

Jag passerade ett av de mest uppenbara bloggämnena sedan Linda Skugges avhopp från feminismen tidigare idag, nämligen att festivalens dansbana är placerad så att alla som rör sig mellan kulturmanegen och mölleplatsen hör den goa dansmusiken jättetydligt. Varför är det konstruerat så? Är det tänkt att stärka alla de ängsliga medelklassindivider som går där och definierar sig utifrån en självuppfattning där ett utvecklat musik. och kulturintresse är centralt, när de hör den mongoloida musik som de andra (de som inte har uppnått den höga grad av civiliserad föfining) lyssnar och njuter till. Det skulle i alla fall vara nittiotalstolkningen. Men så här i postironins och kultureklekticismens tidevarv kan man inte vara så säker. Den kan vara placerad där för att den har blivit en del av samma kulturkrets. De som verkligen vet vad de sysslar med, de som ligger i framkant, de som är leaders och inte followers - de går från New York-rocken och leran, stannar sedan till och lyssnar på Lasse Stefanz under ett av kvällens åtta fyrtiofem minuters set, innan det är dags för estradpoesi i manegen. Alltihop är med allvar och distans och ironi på samma gång.
Den senare teorin låter lite, men förvisso bara lite, trovärdigare i mina öron. Den är mer i linje med Mange Schmidt-effekten

Vissa saker talar för sig själva

Han heter visst Mange Schmidt. Jag ber att få citera:

- Spelar ingen roll om du är fet som fan och proppar i dig en massa marsipan

Så storsint.

Jag borde skriva här mer för det är bland det roligaste jag vet, och dessutom ger det mig en bra känsla i mitt inre att göra det. Men jag måste ju läsa lite själv också, och en av mina käpphästar har ju alltid varit att man ska konsumera kultur och inte prata om den, så jag får väl föregå med gott exempel. Idag på jobbet höll jag till exempel tyst när det diskuterades film i lunchrummet. För att ge en fingervisning om nivån på mitt jobb kan jag berätta att Pulp Fiction fortfarande framhålls som en bra, och tänkvärd, speciell, cool, omvälvande, filmupplevelse (skulle gärna vilja kursivera litet här egentligen). Hmmm, alltså. Fast 93-94 är ju det nya åttiotalet, säger den jag känner som är allra trendigast. Och det är klart, lite hett hade det varit med en tjej (t ex hon på Simrishamnsgatans café som ser ut som Uma Thurman) i vit mansskjorta och smala svarta byxor

Nihilism och nivillering

Nu har det hänt igen. Den svenska hiphopen har visat sig vara bortom min fattningsförmåga. När jag tar del av den känner jag mig som om jag hör till någon äldre generation som inte begriper mig på ungdomskulturen och nuförtiden. Den här låten Glassigt; en så dålig låt med en så ful video med en så ful dans full med vit mans överbett kan inte vara på allvar - så mycket begriper till och med jag. Men är det meningen att den ska vara rolig fast den bara blir fånig (den sista versen om Pulitzerpris skulle då representera humor, ungefär som Tage Danielssons sannolikhetsmonolog eller studentikosa ordvitsar av typen Har du lagt rabarber på min hatt?) eller är den rolig FÖR ATT den är fånig (alltså mossig dubbelironi från tiden kring sekelskiftet)?
Det finns förstås ytterligare en möjlighet, och det är att den stockholmska bostadsrätt-innanför-tullarna-rappen har uppnått det högsta stadium av mänsklig kulturell utveckling som hittills är beskrivet, dvs den äkta postironin. Det skulle innebära att låten motsvarar allt det ovanstående på samma gång. Den är då också oemottaglig för populärkulturell analys.
En gång tog Nietzsche m fl livet av Gud och överlämnade ansvaret för moralen åt oss arma själar, övergivna i ett tyst och likgiltigt universum. Postmodernismen gjorde samma sak med god smak. Nu befarar jag att det där turkskägget (jag vet inte ens vad han heter) har meningslösat bort begreppet koll. Alla försök att tänka kring, kategorisera eller på annat sätt hantera samtidens olika kreativa uttryck och sammanträffanden är nu definitivt bortkastad tid, eftersom det härmed alltid kommer att sluta med att alla tänkbara svar alltid, överallt och i lika stor utsträckning, på förhand är giltiga.
Är det glassigt?

Orsak? Verkan??

Lagade min iPod igår så att cykla till jobbet blev uthärdligt igen. Jag kunde konstatera att jag har en utomordentlig musiksmak. Jäkligt bra faktiskt.
På vägen hem slog det mig att det kanske är problemet. Det är ju välkänt att stor skivsamling = ingen mojo. Liksom att blandbandet/skivan alltid är ett tecken på desperation. Att ta till den är den trollmojslöses sista utväg. Loserns livbåt.
Som tur är har jag ingen stor skivsamling utan bara en massa nedladdade mästerverk så det är inte riktigt dags att överge skeppet än.

trollmojen som försvann

Vad i helvete! Var är min mojo?

Hobby

Det är inte varje dag man läser en sociologisk klassiker, men ibland gör man det (har man dessutom fått den i examenspresent av sveriges kulturjournalistiks framtid blir det extra speciellt). Hur som helst, "Den svenska överklassen" är en riktig sidvändare. Och den är skriven i en annan tid. Det svenska sjuttiotalets. Såväl de intervjuade överklassrespresentanternas som Kullenbergs eget språk och analyser är helt impregnerade av marxistisk doft, det är massor med produktionsmedlen, den materiella basen, klassanalysens kvalitet och så vidare. Det är nästan absurt att tänka sig att så många människor pratade sådär. Att överklassen pratade sådär (i och för sig kan man tänka sig att det är tomt prat, som de plockar fram för att de vet att de är on the record med en journalist. Bara fraser från universitetet som plockas fram vid behov. Men det verkar som att även de mindre begåvade av de hon intervjuat, som man kan misstänka har svårare att förställa sig på ett trovärdigt sätt, använder den där vokabulären). Fast det som känns mest svenskt sjuttiotal är att Kullenberg tycks bedöma, eller gradera, de hon möter utifrån deras politiska åsikter. Men det räcker inte med att vara vänster för att uppfattas som en sympatisk person, utan det gäller att vara det på rätt sätt - engagerad i praktiskt politiskt arbete, visa sig på demonstrationer, vara förtrogen med den konkreta politiska verkligheten. Kort sagt - vara partimedlem. Att bekänna sig till en viss ideologi eller att bara rösta åt något håll räknas inte. Det tycks heller inte vara särskilt mycket värt att vara en person som tvivlar på vem man är, vad man fått lära sig, att försöka utvecklas utifrån den analys man gjort av sig själv och sin situation, att trots allt vara en ödmjuk och öppen person, att vara kärleksfull, och andra saker som man annars förknippar med en sympatiskt, allvarligt menat försök att vara en god människa. Allt sånt avfärdas lätt som "politisk naivitet", vilket verkar ha varit något slags allomfattande skällsord och allmänt diskvalificerande begrepp (lite som reductio ad Hitlerum, ni vet.).
Sen är det kul med trettio år gamla klassmarkörer, som att bo utomlands ett tag i livet eller att semestra i Indien och på Ceylon. vilket ständigt framhålls som ett exempel på en priviligierad livsstil. Känns mer underklassigt idag (ska du till London ett år? Guuuuuuud, så spännande) Mindre lustigt är att höra trettio år gamla högerargument: Fastighetsskatten är djupt orättvis, feminismen har väl ändå gått för långt nu, sluta mobba privatskolor, valfriheten att få betala mycket eller lite. Ni kan dem, och ni kommer få höra dem till leda i höst.