På östkusten II

Men det finns en mörk sida till New Orleans också. Den om stormen, vattnet, fattigdomen och döden. Fortfarande finns det kvarter och till och med höghus som är övergivna och söndertrasade. Det ser ut som i en post-krigszon. För några dagar sedan när vi gick utmed en liten gata i det festande och neonstänkta French Quarter svepte en helikopter med tända strålkastare över oss, på låg höjd. Helt plötsligt förändras stämningen, åtminstone i mitt huvud. Det blev en fläkt av en påminnelse av hur det var de där fem dagarna efter Katrina, innan hjälpen kom fram. Gatorna vattenfyllda. I vattnet döda kroppar, olja, avlopp, och all den bråte som på engelska sammanfattas i ordet debris. Ingenstans finns tjänligt vatten eller något ätbart, istället massor med oskadda, ohämmade och ostoppbara människor som plundrar och förstör det lilla som finns kvar. Och över alltihop svärmar nyhetshelikoptrar med torra vita människor som inte hjälper till, utan bara filmar och filmar i ljuset av deras landningsljus.
När den där helikoptern svepte förbi, så svepte det också in ett ögonblick när glammet och skratten runt omkring sjönk undan och det hördes, anades, ett eko av skriken och kaoset. Ett helt annat New Orleans (och ett helt annat USA) gjorde sig påmint - stod framför mig, blixtbelyst och blixtkort. Sen var helikoptern borta.
Tonen från rotorerna sjönk den tonhöjd som Dopplereffekten dikterar, och bara några sekunder senare hade ljudet helt uppslukats av måndagkvällen.

Nu är vi i Savannah, Georgia. En stad så söt att det krossar ens hjärta. Snirkliga balkoner och trappor och staket. Vita korgmöbler på verandorna, genom fönstren glimtar kristallkronor, tunga speglar, matbord och mahognybokhyllor fyllda med böcker , och överallt är det träd. Dessa underbara söderns ekar, som sträcker sina breda kronor tvärs över gatan och kliar husen på andra sidan. Men här är de dessutom prydda av "spanish moss" - en gråaktig, sirlig växt som hänger från grenarna som glittret på en julgran. Det blir alldeles, alldeles sagolikt, och i motljuset strax innan solnedgången blir det rörande, magiskt. Det är en skönhetsupplevelse som är som åsynen av en kattunge, det är så så gulligt, så sött, så vackert att man nästan får andnöd.

Imorgon kommer vi till Florida, vår tionde och sista delstat.