I den gamla världen

Välkomnandet till Europa verkade nästan uppsåtligt - det var en kylig, grå och dyster värld som mötte oss på plattan. Verkligen den gamla världen i all sin pålitliga svårmodighet (men de lyckades slarva bort i min väska i Amsterdam eller om det var i Göteborg).

Florida är ju som bekant ett semesterparadis, och det förefaller nästan som om hela halvön konstruerades, för alla miljontals år sedan, med efterkrigstidens flykt från vardagen i åtanke. Hela, och då menar jag verkligen hela, västkusten är en enda långgrund sandstrand. Inga vågor, och av någon anledning ingen sjöbris. Havet proppfullt med fiskar. Innanför stranden lite utrymme för att bygga ett sommarhus eller hotellkomplex, och därbakom en lagun (som också går utmed hela kusten) där man kan stoppa undan fritidsbåten. Sedan andra världskrigets slut har den amerikanska uppfinningsrikedomen och känslan för hur man underhåller och distraherar människor från verkligheten adderat nöjesparker som får Liseberg att se ut som de där rullande tivolina som terroriserar alla Sveriges stadsfestivaler under industrisemestern. För oss blaserade innerstadsbor har de byggt Miami, som är precis som alla andra storstäder i världen (crossover/fusionmatlagning, vanliga hippa och dubbel- och trippel- och antihippa områden, bögar, moderna muséer, arkitektur, uteliggare, konserthus osv. Fast i badbyxor och flip-flops). Och så har de the Space Coast, en av resans höjdpunkter på förhand för mig. Där åkte man buss mellan uppskjutningsramper, verkstäder och kopiöst stora hus där de monterar ihop rymdraketer på höjden. Alltihop precis lika coolt och retrosnyggt som väntat. Tråkigt nog hade de också försökt Orlandofiera stället och göra utställningarna bullriga och skrikiga, visade filmer och meningslösa scenshower överallt och en eller två "rides" (eller attraktioner som det väl heter på Sommarlandsvenska). Det är ju helt onödigt på världens coolaste arbetsplats. De skickar ju pp folk i rymden och till månen och hämtar tillbaka de igen, för hundra gubbar.

Sen åkte vi till stranden och där var solen så stark att jag brände mig i ansiktet. Det låter kanske inte så konstigt, särskilt med tanke mitt fräkniga anlete. Men betänk att det anletet oskyddat dittills hade varit under:
1) Kaliforniens sol
2) Mojaveöknens sol
3) Solen i Las Vegas (OBS! Ligger mitt i öknen)
4) Arizonas sol (också öken)
5) New Mexicos sol (mera öken)
6) New Orleans sol (tropiskt varmt. Regnade visserligen lite, men det gjorde det i Florida också)
7) Georgias sol (i den djupa södern skiner solen och det är sjukt varmt. Det är därför man inte kan göra något annat än att sitta på verandan)

Men några timmar i den floridianska solen lyckades ändå få det väna och vana ansiktet att fortsätta vara obehagligt varmt hela kvällen och natten och nästa dag fast den hade slutat skina då.

Om inte min väska kommer fram snart kommer jag att bli djupt deprimerad, för då kan jag inte ha mina nya Nasakläder och bli snyggast i Göteborg