Ett Douglas Coupland-ögonblick!

Idag när jag zappade förbi Discovery var det något som blev fel (eller, för att anknyta till försommarens nittiotalstema, så var tv-kanalen möjligen hackad) för till bilder på medelålders, brittiska dieselloks-museijärnvägsentusiaster hördes David Attenborough berätta om rävars parningsritual

Den första dagen på ditt nya liv är idag

Ibland tänker jag mig att jag ska bli något slags societetsläkare som umgås i salongerna med konstnärer och jag vet inte vad. Men det måste jag sluta upp med, för det kan aldrig bli någonting annat än ofullständighet och mindervärdeskänslor av det hela. Bara att försöka hänga med i tidsandan är svårt när man arbetar i produktionen hela dagarna och diskar och städar på helgen. Hur ska man ens kunna kommunicera med människor som kan tänka och skriva och känna massor av timmar i sträck. Möjligen kan man klara av den delen av det mellanmänskliga informationsutbytet som bara finns till för sin egen skull, men det är ju meningslöst. Umgänge måste syfta till att åstadkomma något som inte fanns när man var själv, skaka fram någon idé som kräver två hjärnor samarbete för att dyka upp. Och på den horisonten ser det rakt inte ljust ut. Det lär sluta med att man prånglar ut lite sobril i utbyte mot att man får komma på en premiär och stå och hata sig själv med ett sånt flin i ansiktet som Alvy har när han träffar komikern han ska skriva skämt åt, medan man gradvis blir allt osynligare tills ens champagneglas i de andra gästernas ögon tycks sväva av sig självt mitt i luften. Nej, var sak på sin plats - det är bättre att hålla sig i den fyrkantiga, ocharmiga, självklara värld som statusutbildningarna skapar. Där är så tomt och ödsligt, men samtidigt befriat från hopplös längtan. Att aldrig ens närma sig väsentliga ting är nog bättre än att höra det talas om dem framför och bakom och bredvid sig, men aldrig genom sig.

Världens snyggaste tjej?

"...the ragbag colours of her boys' hair, tawny streaks, strands of albino-blond and yellow, caught the hall light. It was a warm evening, nearly summer, and she wore a slim cool black dress, black sandals, a pearl choker. For all her chic thinness, she had an almost breakfast-cereal air of health, a soap and lemon cleanness, a rough pink darkening in the cheeks. Her mouth was large, her nose upturned. A pair of dark glasses blotted out her eyes. It was a face beyond childhood, yet this side of belonging to a woman. I thought her anywhere between sixteen and thirty..."

Det skulle väl vara det där med håret som inte är så bra - kortklippt i någon obestämd blond färg som säkert blir mellanblond på vintern låter inte så jättespännande, men det kanske var lite mer upphetsande på 50-talet. En annan skön anakronism är frukostflingehälsosam. Corn flakes passerar väl knappast som den hälsointresserade millenieskifteskvinnas förstaval till morgonmålet. Jag som inte hänger med vet inte ens om frukost fortfarande räknas som nyttigt. Hela det där ett glas apelsinjuice, fyra knäckebröd, fil med müsli (underbart ord. Världens absolut fulaste bokstav. ü. Ordet müsli förknippar jag dessutom starkt med tidningen Vi, och den känns inte heller direkt superhet just nu) och att hälften av det dagliga kaloribehovet skall intas för klockan sju på morgonen-paradigmet luktar mossigt nittiotal lång väg.

The look of love

En till som har sjukt hög panna är Anders Valentin, den ena svenska landslagsläkaren. Han har dessutom en sån där skön stubbfrisyr som skriker fyrtioårsåldern, och som gör huvet ännu längre. Den andre svenske landslagsläkaren är också rolig. Han har i och för sig inte en megahög panna, men i gengäld ser han ut lite som sossarnas gamle partisekreterare Lars Stjernqvist, som på sin tid var självklar vinnare av "knäppast på Blasieholmen" med sitt bångstyriga afrokrull, och allt det som tillsammans utgör ansiktet ihopträngt på en kvadratcentimeter på mitten av huvudets framsida.

Sen måste jag sparka in en öppen dörr i gammal hederlig lushunden vegeterar-stil, men Marvin & Tammi är så monumentalt bra så att det nog är bäst av all musik i hela världen. I alla fall junifredageftermiddagar.

Jag trodde jag hade ett långt huve, men...

Kolla världens högsta panna. När jag såg honom på svt24-nyheterna häromdagen skrattade jag så att jag trillade ner från min soffa. Raklång. Jag bara studsade ner. Han ser ut som marsianerna i Mars Attacks!.

Ifall ni undrar varför det har varit så tomt här: