Apokalypsen är smaklös

Jag är så gullig. Jättegullig faktiskt. jag har gjort "personliga" blandskivor åt min familj i julklappar (under tiden har jag börjat formera allvarliga planer på att göra detsamma till alla kvinnor som kommer i min väg, lite High Fidelity-style. Det kommer att bli den definitiva dödsstöten för mitt singelliv, det kan jag försäkra. Om ingen är intresserad av vad man har att säga, varför i hela friden skulle de då intressera sig för vilken musik man lyssnar på? Det är ju en grotesk idé), nu är klockan mycket och jag ska klippa till de "personliga" omslagen. De kommer att bli fula - totalfula för min känsla för form och färg befinner sig på en fyraårings ungefär (en gång gjorde jag ett provisoriskt singelomslag till mitt band, som sen av någon outgrundlig anledning blev officiellt omslag, ett katastrofalt sådant skulle det snart visa sig. Ingen brydde sig om den singeln, fast vi skickade med godis i utskicken. När vi visade omslaget för han som formgav albumet i våras skrattade han bara). Men det är väl fint att man försöker inbillar jag mig. Eller är alla uttryck alltid lika bra, som jag brukar hävda. Allt ligger i betraktarens ögon, och min mamma kommer säkert tycka att de är fina, så det skulle ju i så fall betyda att de verkligen är det.
Nej, ni hör själva hur dumt det låter. Självklart är det bara när någon från DN På Stan tycker att något är bra eller snyggt som det verkligen är det. Om det inte var så skulle medelklassen kollapsa, och då skulle samhället också kollapsa och vi skulle börja äta katter och kackerlackor, och till slut kanske till med varandra. Och måla oss i ansiktet och bo i en park och elda märkesklader för att hålla värmen.