i asien är vitt dödens färg, sägs det

Snö är fint på bild och när man sitter inomhus och tittar ut (och lite när man går i den bredvid någon annan, och lite när det börjar falla stilla, som i söndags). Men det har en viktig nackdel - det tvingar mig att åka buss när jag ska någonstans. Jag tycker så illa om att åka buss att jag i två dagar försökte cykla trots snöflingor som blåste in i mina ögon och gav mig sår på hornhinnan. Men idag kapitulerade jag och satte mig på buss nr tre. Bussar är så fruktansvärt deprimerande - alla passagerare är gråa i ansiktet, och bussljuset lägger till tjugo år och vinterkläderna tjugo kilo och bakom en sitter det någon förkyld individ och nyser oavbrutet så att man får nys i håret, bredvid sitter någon och hostar. Två rader fram blir en gymnasietjej antastad av den allerstädes närvarande bussalkisen (det är alltså inte en viss person som heter bussalkisen, utan snarare så att alla stadsbussar är utrustade med en egen alkis som luktar illa och som alla hoppas ska sätta sig någon annastans, men där kan vi vara lugna för han väljer alltid tjejer som går i gymnasiet). på bussar råkar man alltid ut för att någon mamma skäller på sina barn också, och kallar dem för tröga i huvudet och drar i dem när de ska gå av. Längst bak sitter det ett annat stackars barn som är på väg till en oboe- eller valthornslektion som hon egentligen bara vill slippa, och klockan är sju på kvällen och det är vardag. Buss tre är ringlinjen också så den har inte ens något mål. En sådan bussfärd summerar upp livet lite för effektivt och obarmhärtigt för att det ska vara uthärdligt. Imorgon tar jag cykeln igen, ett brutet nyckelben eller järnskakning är väl ett litet pris att betala för att slippa stå i en bussgång och få ett psykiskt sammanbrott av att tvingas läsa ett fuktigt ex av metro medan en fuktig hund slår sin fuktiga svans mot ens fuktiga byxben och hundens matte hostar fuktig lunginflammationsandedräkt i ens rinnande ögon.

Den här snön lär visst härstamma från Polen också. Sagolikt.