Upp med händerna ner med tänderna

Vad som känns minst hett mellandagarna 2005 (förutom flodvågor och utrikesministrar): Hatt-o-blåspop. Hatt-o-blåspop går ut på att förmedla någon slags desperat livslängtan, en hetsig jakt på ett undflyende liv, på de där magiska ögonblicken som inte verkar dyka upp så ofta efter att man fyllt tjugoett (alltså är det fullt av tonårsromantik). Det främsta uttrycket för detta är att man dansar en yvig spratteldans och hoppar mycket upp och ner. Men det finns ett fel i det här resonemanget - om man verkligen lever som om varje dag var den sista (sover mycket lite, dricker mycket, äter bara ibland osv) så dansar man sakta och stilla, med sin drink i ena handen. Man orkar inte hoppa omkring. Hatt-o-blåspop bygger på att man lever ett ordnat och sunt liv, med spenat och omättade fettsyror. Man måste typ spinna sju dagar i veckan för att klara av det. Alla som dansar hatt-o-blåsdans på våra dansgolv har joggat och duschat och druckit en proteinshot innan de gick hemifrån. Anders Wendin är mer vältränad än Madonna. Håkan Hellström äter low-carb och får inte lov att se Letterman för sin A & R så att han ska få tillräckligt med sömn. Hela företeelsen är genomrutten, det luktar utstuderad major-bolagtaktik om alltihop. Lyssna på något annat.