Mellan svampade, gula väggar

Är det någon som kommer ihåg Bo Kaspers Orkester? Jag hörde dem igår, det var jätteobehagligt. Superslick musik om rika, heletablerade människors icke-problem (några exempel: Att jorden-runtbröllopsresan inte blev så rolig som det var tänkt; hur skönt det är komma undan stressen i "vårt eget hus på landet"; hur det känns när man har ätit en fyrarättersmiddag osv). Vilket skit alltså. Så meningslöst, så otäckt. Jag ville krypa ut ur bilen, hoppa ut genom en nervevad ruta eller nåt. De fick typ grammisar för bästa texter. Var det när nittiotalet blev tvåtusentalet och de sista resterna av en längtan efter något annat än mer pengar och chiuauahundar sveptes bort. Bo Kasper (med hatt och mysigt halvslutna norrlandsögon och huvudet surrande av idiotiska jazzpastischer) höll upp dörren åt Paris Hilton med anhang. Var BKO onda eller var de bara naiva och simpla, som så många andra ondskans hantlangare. Skönta att de är borta nu i alla fall. Det är dags för något annat nu - det är kärleken som är vi, inte semester och lyckade loppisfynd och myranstolar. Det är längtan och närhet och förlust och död som ylar i min själ. Inte inredning, så sluta sjung om det.

Vad man får för 2,0

A day in the glorious life of en läkarstudent:

Lyssnade på en läkemedelskonsulent som sålde psoriasiskräm. Läkemedelskonsulent är folk som gör reklam för läkemedel. Det är typ världens smutsigaste jobb. De ljuger ohämmmat, rakt upp i ansiktet på en och ler konstant medan de gör det. Dessutom är de utvalda för sitt utseendes skull, så om man vill veta hur en helt genomsnittlig uppfattning om en vacker och välklädd människa ser ut och beter sig ska man studera dem. De är utvalda av någon kommitté som har fått enas, tror jag, det är nog därför. De ska vara helt behagliga och samtidigt ofarliga. De har dessutom sålt sin själ till djävulen.
Sen hade läkemedelsföretaget knäppt nog bjudit in Björn Larsson, en svensk författare som ingen människa har hört talas om eller bryr sig om. Ingen i hela klassen hade läst en enda rad av honom så det hela blev lite pinsamt när han hade frågestund. Sen blev vi bjudna på älgfilé och rödvin. Det var fint.
Åkte till KB och tittade på The Pippettes. De var sexiga jag blev lite kär i den mörkhåriga. Sen gick jag hem

Idag tittade jag i vår bandmejl medan jag åt middag. Middagen bestod av snabbmakaroner med ketchup. I mejlen hittade jag vår stående inbjudan till nöjesguidens smygläsning som var på en restaurang på gatan bredvid min där de bjöd på italiensk mat (i och för sig är makaroner också italiensk mat, men deras mat är nog godare). Då blev jag lite bitter för mina makaroner var jätteäckliga och november är så tråkigt. Men nu är jag glad igen. Ingenting stoppar mitt goda humör - jag är en sådan där glaset är halvfulltperson, förstår ni. Lite som William Golding, eller Schopenhauer.

Underbara, vedervärdiga vardag

Existerat. Det minnesvärda med den här dagen var den officiellt sämsta lunchen hittills. I och för sig rätt så god när den väl blev av. Somnade på eftermiddagen, var tvungen att cykla en skitlång omväg i minusgraderna för att hämta mina mössa som jag hade glömt någonstans. Fullständigt bortkastat. Att använda mössa, att glömma den, att hämta den. Sedan tvättid. Alldeles för mycket tid till saker som inte leder någonstans, som inte ändrar något, som bara får tiden att gå. Alldeles för många synapser som inte slutar i muskler, i handling, till saker som gör andra människor varmare, hemmare, lugnare.

"...han greps av en plötslig önskan, en riktig längtan efter att komma ut i denna andra värld för att själv arbeta någonstans på en fabrik eller i en stor verkstad, tala från en talarstol, författa, trycka, väsnas, trötta ut sig, lida... Han längtade efter något som kunde gripa honom, så att han glömde sig själv, så att han blev likgiltig för sin egen personliga lycka, som föreföll honom så ensidig."

Jag lever, jag lever!

Hand in glove

Huga nu händer det inte mycket alltså. Inte ett skvatt. Det blev vinterjackeväder i och för sig. Jag hatar vinterjackor, speciellt min egen. Den är J Lindeberg och jag ser ut som en antiperson i den. Jag borde ha en så kort frisyr att håret står upp när jag har den på mig. Den är det enskilda plagg i min garderob jag tycker minst om, och nu är jag beroende av den i ungefär fem månader. Märker ni att den är så tråkig att den till och med påverkar min själ, mitt språk. Allt jag någonsin haft att säga, allt jag tänkt på under dagen är som bortblåst. Det här inlägget borde aldrig blivit skrivet. Så här tråkig blir jag under min vinterjackas inflytande - jag gick och köpte en grevéost. Världens mest menigslösa ost. Tacka vet jag herrgård eller sån där dagisost (gouda?), de har lite personlighet, de är sexiga.
Jag tror inte på att det är mörkret och bristen på ljus som gör oss ledsna på vintern. Det handlar snarare om att klimatet tvingar oss att klä oss som valrossar. I början av vintern kan man se en och annan tapper person som försöker hålla humöret uppe med en extra tröja, tjock kavaj och stor halsduk trots att det blåser från nordpolen (nordPolen?) och är minusgrader. Men de (och jag) kapitulerar alltid. Någon gång i januari ser man dem med en skidjacka i illgrön Gore-tex-högteknologisktfleece (Ola Skinnarmo-style) som man inte fryser i på månen ens. Men blicken är låst i trottoaren, av skam. Man får inte ögonkontakt med någon förrän andra veckan i mars när något offer huttrar sig nedför bergsgatan i jeansjacka. Med frostskador på pungen kanske, men med stolt blick och högt huvud. Det sista döende hjältar i filmer säger brukar ju vara "So cold, I'm so cold", innan de sluter ögonen och ger upp sin sista suck.

ÖÖörrghh jag är osmidig. jag slarvade nog bort ett jobb idag på grund av det. Jag hade gett allt för lite skön social smidighet, så att jag kunde komma vidare någon gång

Snipp snapp slut

Jag ska aldrig mera gå till KB. Igår var det fan 80% killar där. Jag tror att KB håller på att tappa greppet. De befinner sig i någon slags nedförbacke. Det är helt enkelt så att man inte kan spela bara Our house och London calling om och om igen och tro att folk inte märker någonting. Nu har de nått vägs ände, även om de var rätt illa ute på den tiden då de alltid spelade Tender vid kvart i tre så att man skulle få kapitalångest och dra direkt, få att de skulle slippa tjata ut en efter att man hämtat jackan.

Aldrig mer. Nästa lördag ska jag titta på el classico och stirra i taket.

Jag ville ju aldrig se ut som en 90-talsguru

Såg precis en trailer för något program OM humor (såna program dyker upp med jämna mellanrum men de är alltid, ALLTID, floppar. Det är roligt att skratta, men tråkigt att prata. Särskilt att prata om att skratta är tråkigt. Då får man syn på att man inte skrattar för närvarande och det vill man inte veta) som Henrik Schyffert skulle leda och han hade också mustasch. När mr ironi har mustasch blir man förvirrad. Henrik Schyffert är en sådan där person som man av någon anledning måste förhålla sig till allt de gör (som Leni Riefenstahl eller Pål Hollender ungefär), så nu vet man inte: Betyder det att det är jätteute, helinne, kommer någon att ta mitt ansiktshår på allvar eller kommer de göra hip-hopvideodansen med mig ikväll och spela in det på mobilkameran och garva åt det hela nästa vecka. Kommer de att le för att de vill ha mig eller för att de precis kläckte en kvick kommentar som de ska berätta för sin väninna vid nästa toalettbesök? Allting har snabbt blivit oändligt komplicerat.

Nu; förfest

Ungkarlen vegeterar också

Ja fredag vad gör man utan fredagar. Imorgon ska jag åka på den mest rituella av alla medelklassutflykter - Louisiana museum for moderne kunst. Eftersom man inte kan göra såna aktiviter med polare om man är en normal ung man får jag åka med en tjejkompis som är gay. Vi är båda överens om att vi hoppas på regn och dimma så att det blir riktigt grått och post-vackert (solsken, junikväll, utsikt, porslin, gamla hus, figurativ konst och andra vackra saker är faktiskt hopplöst banalt och okultiverat). Hela projektet andas riktigt kissnödig öppenhet, nyfikenhet och annat PK. Dessutom ska vi åka tidigt på morgonen så jag bör hålla kvällen lite lugn. Men till och med jag själv vet (se tidigare inlägg) att jag aldrig kommer hålla det, jag håller aldrig något jag lovar mig själv.

Vi ska repa (känns inte lika sexigt att säga som det gjorde när man gick på högstadiet, men roligt är det) och en av mina kära bandkamrater, som tidigare alltid skröt om hur han kunde gå ut när han ville fast han hade flickvän, men som nu inte har varit ute "med grabbarna" på typ en månad, har gjort upp planer. Som bitter singel njuter man då nästan av att säga att det inte riktigt passar idag så att det kommer lite grus i hans förhållandemaskin, vilket eventuellt får en att känna att man har det fördelaktigare civilståndet. Vilket man naturligtvis inte har. Även kulturyttringar som sägs hylla ensamskapet handlar om kärlek, och singellivets (utifrån betraktade) charm består som bekant i potentiell förälskelse (flirting, smirting, dejting, messande, fjärilar i magen, romanläsning på kaféer osv osv). Så är det bara. Tänk efter en stund och ni kommer förstå att jag har rätt och ni har fel.

Nåväl, naturligvis kommer jag inte kunna stå emot. Jag är alldeles för rädd för döden för att kunna det. Sextio år går fort, så det gäller att ta vara på dem.

En dag närmre döden

Idag auskulterade (fint ord för gå bredvid och titta på) jag på CSHs kvällsmottagning, det var alltså ännu en i raden av bisarra upplevelser på läkarprogram-met.

Kvällsmottagning på CSH = tidigare känt som Drop-in på hudkliniken.

Japp. Jag följde den kvinnliga mottagningen. Detta är mitt liv.

Trendig? Död?

Det är inte lätt att veta varför eller hur man hänger med i tidens tecken. När jag var kring tjugo hade jag ingen koll, men nu verkar det som om jag följer alla trender slaviskt. Har man blivit så mycket ängsligare, är det subliminala budskap i köp-DVDer riktade speciellt till mig (det är ju välkänt att ens DVD-samling säger nästan allt man behöver veta om en person, särskilt eftersom man inte har råd att köpa alla filmer man vill ha utan måste välja ut dem som skickar rätt signaler. Kanske de med bra extramaterial också. Ni vet: amerikansk sjuttiotalsfilm/new hollywood - livrädd för att verka tillgjort arty, pratar mycket om fotot och relationerna och vanliga människor, använder tjechov som adjektiv, journalist med manusambitioner eller klubbfixare. The Bergman-collection på import + fellini - omfamnar arty-heten helt, kanske lite mindre ängsliga än coppolahyllarna, gillar psykologiskt och drömlikt. Socionom eller författare eller kulturtonåring. Kinesiskt och iranskt - klimakteriesinnad oavsett ålder och kön, reser fyra gånger/år helst dit inga turister finns, bibliotikarie eller manlig sjuksköterska och så vidare) eller vad är det fråga om. Här är några exempel:

Jag har mustasch för första gången i mitt liv - killen som uppträder i Tracks idag har mustasch
Jag ville se ut som Christopher Walken i Deer Hunter - läser tre dagar senare i metro att den rutiga flanellskjortan och lumberjackmodet är det senaste (alltså har någon fokusgrupp någonstans i ett stort hus på Manhattan eller kanske i London tänkt ut det för kanske två år sedan så jag kan knappast ta åt mig äran)
Köper fyra lammullsvästar - läser i samma metro att internatskolemodet kan hålla ställningarna ett tag till
Läser igenom mina bokmärkessidor - hittar ee cummings/Hannah och hennes systrar (fast där var lushunden vegeterar FÖRST. Kolla datumet bara)
Uppskattar det dominerande tjejmodet (mycket)

Tur att man fortfarande är hopplös vad gäller musik. Helgens soundtrack: A natural woman (har aldrig hört den innan). Det gör att man i alla fall kan behålla en antydan till, ett uns av, intellektuell frihet

Hur man vet att en låt är bra: När den kommer på shuffle blir man irriterad och tänker byta, tvekar lite, ger den en chans och sen när den är slut så är man helt rörd, södervärn förvandlas till världen - vår planet vårt hem och man lyssnar på den en gång till direkt fast man inte ville höra den alls när den började.

Alla som tycker att det är mesigt att röka har fattat ingenting

En utvärdering

Standardkväll igår, fast på ett bra sätt. Träffade en regelbunden lushunden vegeterar-läsare, han menade att det var sämre innan när det mest var bitterhet och att det hade tagit sig lite nu. Fast jag vet inte om jag håller med, jag tyckte nog bättre om det när det mest var hetsiga utfall och livsleda. Den här förnumstigheten som har smygit sig in de senaste dagarna ger jag inte många kopek för. Dessutom var ju meningen med det här (då när det fortfarande var pendletonesbloggen) att det bara skulle vara en redogörelse för min vardag utan en massa åsikter om ditt och datt för vi var ju alla överens om att den sortens bloggar var lite ute. Men jag kunde som vanligt inte hålla munnen stängd så nu blev det en vanlig tycke-blogg i alla fall... Jag kan vara glad för att jag inte röker (även om det är det coolaste och snyggaste man kan ägna sig åt. Alla mina hjältar och alla jag försöker efterlikna röker, tror jag) eller missbrukar grejer för jag har så dålig beslutsamhet och vilja att fullfölja vad jag föresätter mig att jag aldrig hade kunnat sluta. Det är tur att man är uppvuxen under precis de lagoma materiella betingelser i reko-medelklassen som varken skapar desperation eller dekadens, utan bara en ljummen avsaknad av livskänsla.

Se där jag har inte tappat stinget helt. Lite till finns det nog att krama ur lushunden

jag kämpar emot, mitt ansikte förvrids i paroxysmer, jag kastar mig av och an som i feberkramper, men; jag kan inte låta bli

Höstens låtar: Heroes med Bowie (jag säger ju att jag är lite bakom) och He needs me med Shelley Duvall
Höstens artister: Marvin Gaye & Tammi Tarrell

Klok, balanserad och förnuftig

Jo det var det här med reklamradio och förlossningar. Jag menar inte att vara en snobb eller så, det hade varit lika sjukt (sjukare nog) om det hade varit typ Filosofiska rummet eller The Magic Numbers eller så som spelades. Det var mer kollisionen mellan brutalvardag och en helt ny människa som var besynnerlig. Men den där reklamradiohurtigheten kändes ovanligt påträngande idiotisk i alla fall. Jaja.

Varför är alla fåfänga klädfolk så upphetsade över Stella-H&M? Det måste ju vara den mest lyckade pr-kuppen i historien om alla dessa ängsliga, spegelberoende, supersnygga fashionistas står och slåss i vindfånget vid öppningsdags som rögekärringar på mellandagsrean i Ullared. Även om kläderna är snygga (erkännes) så kommer de ju ändå att lida av H&M-syndromet - Fin kappa men alla vet att det är H&M och då känns det ju inte så spännande längre. Tyvärr. Modets spelregler är obarmhärtiga: Vissa har det, andra inte. På snyggingar ser allt snyggt ut, är man cool så är man. Vissa försöker, vissa har pengar men det hjälps inte. Nu kanske "alla" har råd, men det ändrar ingenting.

Dessutom lär hela spektaklet få massor med redaktionsutrymme (bästa reklamen och gratis också) och flera minuter i Aktuellt och Rapport och SVT 24 och Nyheterna och så ett lokalt inslag från triangelen i sydnytt och tv4öresund. Ungefär så här: Modellsnygga tjejer har cat-fight nedanför en H&M-skylt på bästa sändningstid, sen lite bilder från London, Manhattan, Barcelona, Tokyo följt av Susanne Ljung eller vad hon heter som sitter i studion och berättar hur fina kläderna är. Efteråt på ekonominyheterna får man höra sanningen: den där H&M-Persson har tjänat några kvintiljoner. Så grattis vänner - ni fick slåss och betala för en kappa som ni aldrig kommer vilja använda eftersom alla andra har likadana, samtidigt som ni gjorde ovärderlig reklam för företaget som lurade er. En kille med håret uppåt och illasittande kostym blev lite rikare.

I Kina återgår de till att sy LOGG-tröjor igen och inget har hänt

Stäng av!

Ja det är vardag. Det är mörkt det regnar. När man stiger upp är det mörkt när man kommer hem är det mörkt. Är en zombie eller kanske en robot, glömmer att man är en individ. Försöker återfinna sig i bloggen, hittar inget.

Såg en förlossning idag. Den ackompanjerades av Rix morronzoo. Så här lät det: Ajajajajaj, ååhhh, (pust pust). KRYSTA!!! oh-oh, oh-oh I've been watching, I've been waiting in the shadows of my mind (finsk brytning) OOOOHHHHH, krysta! du är så DUKTIG ÄLSKLING for the first time in my liiiiiiife I know that i'm aliiiiiive i'm gonna dance the night awaaayyyy IIIIIII'm alaijjjjv (svensk brytning) osv.
Det första den lilla bebisen hörde när den kom ut i världen, innan han ens börjat andas var 1) lökig radioreklam (hos Bo Olsson i Tomellilla heeeeej, där får du mer för pengarna) 2) spattig reklamradiokille som tyckte han kände sig förkyld. 3) Gert Fylking berättar fräckisar.