Stockholm, stockholm hjärta

Jag åkte till Sthlm (sån äkta reklambranschförkortning). Jag åkte tåg. när jag gick på min vagn såg jag att jag skulle sitta precis framför ett gäng med kvinnor i 57-årsåldern. Inga män, puffiga frisyrer och Gudrun Sjödén. Jag lyckades till och med suggerera fram en bag-in-box i en resväska.
Helvete, här blir det oavbrutet babbel (diskussion?) och fnitter i 65 mil. Jag klarar inte av att åka tåg med folk som pratar högt och dessutom om privata saker, eller om åsikter för det är ännu värre. Då kan jag inte koncentrera mig på min bok utan måste tjuvlyssna och tänka ut vad jag skulle ha sagt om jag var en av dem. På tåg ska man vara tyst och äta choklad och spela kort om man inte är ensam. Men mina förväntningar kom på skam. De var helt lugna så jag kunde läsa oavbrutet i 4,5 timmar. Den allvarsamma leken från pärm till pärm, rätt av. Det var underbart. Enda gången jag tittade upp var när vi passerade lite söder om hässleholm och det var så fint utanför fönstret så att jag fick svälja hundra gånger för att inte bryta ihop och börja gråta. Jag suckade hänfört också - då trodde min stolsgranne att jag störde mig på att hon satt och skrev SMS, och lovade att hon skulle lägga undan mobilen alldeles strax. Varifrån fick jag sådan utstrålning att man stänger av sin mobil i min närhet (lite som när man hoppar av cykeln när det kommer en gubbe för att han ser ut att vara en sån som klagar på att man cyklar på trottoaren och sticker in käppen i ekrarna)? Kanske är det mustaschen... Nåja boken är ju sjukt bra. Jag läste den för fem år sen och då var den bra, nu var den sjukt bra - alltså ska jag läsa den vart femte år i resten av mitt liv. Vart femte år har livet sparkat och klappat på en så mycket att kärleken är något nytt igen, tror jag. Under tiden jag läste fick jag underbara idéer om brev jag skulle skriva som skulle ställa allt till rätta igen, men nu tror jag inte så mycket på det längre. det skulle börja likna stalking då, och vara patetiskt, möjligen underlag för löje. Men ändå, det kunde vara fint, det kunde vara sekelskifte. Jag vet inte.

Det blev en underbar helg. Först ruinerade jag mig med mina vänner i nattlivet. Min kompis jobbar på dramaten och vi gick till deras after work-öl. Jag tänkte mig att jag skulle flörta med Maria Bonnevie och sen bli nedslagen av Persbrandt - det hade blivit lyftet för den här bloggen, alltså. Men, men de var inte där. Sen gick vi hit och dit och gjorde alla utekvällars kardinalfel: Jag betalar den här rundan så tar du nästa osv... På lördagen blev jag helt däckad, jag kommer aldrig glömma den, aldrig någonsin. Det var en röd blixt rakt i huvudet och i hjärtat men jag är en idiot så det slutade med bara ett minne.

Söndagen var merveilleux, men det är hemligt.

Jag ska fan gå upp klockan sex imorgon, det betyder att jag måste gå och lägga mig för ungefär en halvtimme sen (se tiden nedan). Detta är inte bra för mig, inte alls. Det är ju nu livet börjar, dagen gryr. Gonatt

The poem on page 112

Jag har bestämt mig nu - jag är inte klok. Fast jag inte behöver så går jag i skolan (=barnakuten) till klockan två på natten utan lön och utan att någon egentligen bryr sig eller vill ha mig där. Blir utskälld av föräldrarna också men stannar ändå.
Idag satt jag på en pall i ett antikvariat och skrattade åt fåniga hamburgarsorter från sjuttiotalet och kysstes och sen gick vi i gångarna bland bokhyllorna och pratade och sen kunde jag inte låta bli att köpa två böcker fastän jag är utfattig (segermiddag på glorias LOUNGE igår. Lounge är kanske det mesigaste ordet i svenskan. Eller livsnjutare, det betyder nämligen tjock när man inte vill kalla någon tjock t ex om han är smart eller framgångsrik, eller bara rik. För tjockisar är dumma och lata det vet ju minsta barn. Jag tror att moderna föräldrar lär sina barn moral i följande ordning: 1 Ät inte fett, börja träna för annars får du dåligt SAMVETE 2. Var snäll, slåss inte). jag kan aldrig låta bli att köpa böcker, därför kan jag inte gå in i bokaffärer oskyddad. Jag måste så att säga vara helvit, on the wagon för att stå emot, men lite stolt kan jag vara för jag lyckades hejda mig från att köpa fyra till på vägen ut. Dessutom stör kyssar min impulskontroll så det var extra svårt.

Idag var en bra dag. Regn och löv och dammiga böcker och bänk och kyssar-leende-gröna ögon och park. Imorgon åker jag till Stockholm. Jag är bara lycklig när jag somnar efter klockan tre på natten.

Senaste nytt från Paris:
- Simone de Beauvoir är alltså ett geni om ni inte har förstått det. Hon ligger etta eller trea på min kärlekslista.
- JP Sartre har redan skrivit det ultimata blogginlägget (i Äcklet). Det är en dagboksanteckning;

TISDAG
Ingenting. Existerat.

Så bra blir nog aldrig lushunden vegeterar, ens om jag får leva tills jag blir hundra

Växer foster i hjärnan?

Häromdagen stod det på någon kultursida som jag läste att Simone de Beauvoir var problematisk för moderna kvinnor eftersom hon inte fick barn. Hur dum får man vara och ändå skriva på en kultursida - för det första har det klagats på hennes barnlöshet sedan urminnes tider, så vad är det som är nytt? Och, DET SPELAR INGEN ROLL. Man behöver inte vara en korp för att uttala sig om korpar och man behöver inte ha diabetes för att studera diabetes. Väljer man att skaffa barn så är det väl upp till den som blir mamma att tolka världen och böckerna på nytt (om det nu är så som den här neanderthalaren menar att en kvinna blir till en helt ny varelse efter att hon ploppat ut en unge, som inte har något gemensamt med den hon var innan eller med alla andra av kvinnligt kön som inte har använt en barnvagn för att tackla sig fram i någon rea-kö) istället för att böla om att en gammal fransk intellektuell valde bort det.

Fast vad vet jag om detta, jag är inte pappa och förstår antagligen inte heller ingenting

Jantehunden

Här är några anledningar till att man hör till de sublimt intelligenta:

1. Har vunnit korpserie IIB, ideella, Malmö
2. Jag har polotröja, tweedkavaj och manchesterbyxor på mig, som ALAN ALDA
3. Lyssnar på JAZZ, ibland
4. Varje natt innan jag somnar läser jag ett kapitel ur The history of Western Philosophy + att jag kan uttala "Jacques Derrida" utan att staka mig
5. Gillar hösten mer än sommaren (alla som uppskattar sommaren är kroppsfixerade och gillar Liza Marklund, så det såå)

Sist men inte minst, jag använder upp till fem sorters ironi - vanlig ironi, dubbelironi, antiiironi, postironi, metaironi.

Imorgon får jag kanske gå en promenad i löven med en kvinna.

ps jag drömde inga mardrömmar fast jag kunde inte somna

Utan tvivel är man inte riktigt klok

Här är två anledningar till att man kvalar in som idiot:

1. Jag gick och såg The Shining på bio och nu kommer jag att drömma mardrömmar
2. När jag ska skoja om balbesökarna i helgen skriver jag om hur tjejerna SER UT och om hur killarna PRATAR

Jaja

Les Feuilles Mortes

Vad skulle man ta sig till utan oktober? Varför är den oskyldigt anklagad för att vara deprimerande - det är jätteorättvist, som årstidernas dreyfusaffär ungefär (ja, jag läser om Den allvarsamma leken). jag yrkar på en andra rättegång så att oktober får upprättelse. Den ena dagen överträffar den andra i fantastiskhet, vad som än händer i livet i övrigt (den totala förvirringen, bristen på riktning, när man haft en toppenkväll men ändå bara kan tänka på vad man möjligen gjort fel - vem gav mig den här personligheten, förresten - när MFF spelar en fotboll som är så usel att man måste uppfinna ett nytt ord för att kunna beskriva det i all sin usla prakt, eller man kan ju använda dubbelplusobra om man vill, och det är söndag) så kan man liksom inte bli riktigt nedslagen för det är så vackert och skönt och lugnt och man blir alldeles varm inuti. I oktober finns trösten alltid nära, det är bara att gå ut genom dörren. Mjau.

Efter att ha låtit sin kreativitet utarmas och ens intellekt förolämpas under typ hundra år på läkarprogrammet gick jag på balen i lördags. Jag hatar allt sånt skit egentligen (baler, frackar, ordnar, overaller, tal, bordsdamer, folk som tycker att Sverige var bättre på trettiotalet osv + att alla tjejer ser förskräckliga ut för de har skaffat sig en klänning som inte passar dem, och de har satt upp håret - varför? - och sminkat sig så att man nästan börjar skratta när man ser dem. Killarna har någon frack och försöker prata som de inbillar sig att folk pratade 1902 dvs använder ord som råkas och kallar varandra för bror) men ändå. Faktum är att det blev rätt bra fastän allt var precis som jag hade fruktat. Jag har aldrig varit så nära de romantiska komedier som har förstört mitt liv som i förrgår: Först middag hos en vän, med cold, white wine, och alla var uppklädda och nervösa och pratade i munnen på varandra (lite Woody-stämning), och sen storbandsdans som i bröllopsscenen i valfri film, eller en som handlar om kärlek i andra världskrigets skugga. Om ni visste hur fint det är att prata och dansa samtidigt. Dessutom kunde man skära in eller vad det heter (liksom ta över någon annans danspartner) och det kändes som om jag var med i en novell av Scott Fitzgerald.
Sedan slutade bandet och en mongo-DJ tog över (han mixade t ex från Thorn in my side till I Love Rock n roll!!!!!!?????. Vilken sorts sinne kan tänka ut något sådant? Eller var det postmodernt gjort och jag är bakom som vanligt?) och förvandlade alltihop till ett schlagerdansgolv. Alla började dansa och tjoa och tjimma och jag kunde äntligen få mina fördomar bekräftade och åka hem.
Det är inte kul när verkligheten tränger sig på sådär. Jag tycker mest om mitt liv när det blir fiktion. Jag har ett problem verkar det som, för verkligheten dominerar ju tidsmässigt ganska totalt. Och så är verkligheten på riktigt och det andra på låtsas. Men ändå detta är verkligheten: 16-årig kille på min avdelning med hjärntumör. Är det fel på mig eller på verkligheten egentligen?

jag och mina djur

än en gång har ipoden räddat mig. Jag mådde som en katt efter igår, och det var inget roligt alls. Men en promenad i det underbara vädret (regn, sweet sweet regn mot ansiktet) med total höst i naturen och sjukligt bra musik rakt in i mina öron gjorde en prins av den här grodan. Jag lyckades lura hit mina vänner igår och de hade importläsk med sig och vi drack kanske femhundra groggar var men jag drack flest och blev örnen. När jag summerade kvällen i min karusellsäng slog det mig att jag typ bara hade pratat och dansat med mina kompisars ex-flickvänner. Man undrar vad det säger om mig, eller kanske är det dom det säger något om (OBS! rim). Några tänkvärda ord blir det inte idag för jag har fullt sjå med att svälja var femte sekund.
Jo, igår fick jag äntligen se den nya stigande skribentpuman M i verkliga livet. Jag var i och för sig örnen, men jag tyckte hon såg lite åt det tjocka hållet ut. Alla drömmar och illusioner ska krossas - KROSSAS - tycks det. Jag har räknat efter: man mister en illusion ungefär lika ofta som simpsons går på TV.

Men det är upproret som är meningen vänner, jakten på nya drömmar att spräcka. Att det är hopplöst gör det bara så mycket mer angeläget. vi måste fortsätta alltid mer musik och mer dans och kärlek nu börjar vi, nästa växel... Det är kanske inte rättvist men när man föds är man vid point of no return och den enda möjligheten är att öka hastigheten och lyfta

< $2/dag

Merde, vad jag är fattig. Så här fattig är jag: Jag lever på min egen avföring. Men jag har ingen mat hemma och inga pengar, dvs jag kommer inte producera någon avföring under de närmaste dagarna. Det får bli ihopsamlade hudavskrapningar istället.
Och jag är festsugen som tusan (efter en märklig morgon där jag vaknade riktigt go eftersom jag visste att mitt ex och hennes kille hade gjort slut sen begrep jag att det bara var som jag hade drömt och fick ångest) och får besök av en långväga vän och har klätt ut mig till Christopher Walken i Deer Hunter.

Efter att ha bläddrat igenom Dygnet runt vill jag gå till Retro, jeriko och crush ikväll, dessutom kommer det vara extra bra för det är helgen innan lön så alla amatörer håller sig hemma. Lite enkel matematik dock; minst 120 kr eller så i inträde (de tar nog inte emot hudavskrapningar i dörren) alltså är jag hänvisad till KB där inga honungar kommer att vara eftersom de kommer att gå till något av de andra ställena. En gnutta hopp finns i mitt lushundabarskåp, fast jag har inga pengar att köpa övriga drinkingredienser för.
Det blir vodka med diskmedel. Och sen Come on, eileen med bara killar på dansgolvet.

Jaja, vad är väl en bal på slottet...

den slutgiltiga lösningen

"Beat on the brat, beat on the brat, beat on the brat with a baseball bat oh yeah, oh yeah uh-oh"

vilda västern

Så här litet är mitt liv: Ikväll är jag förkrossad för vi lyckades inte säkra seriesegern i korpen, division 2. Och vi förlorade matchen i fråga (är det verkligen vad man behöver en iskall kväll i oktober - kanske den anonymaste kvällen i hela ditt liv). En korpförlust. Varför utsätter man sig ens för möjligheten. Det är liksom inte så att belöningen (ooooo, serieseger i korpen) är värd att riskera känslan av en förlust för, så här mitt i årets mest meningslösa vecka (i tät konkurrans med v 48) när man egentligen borde ducka framför bioduken eller stoppa näsan djupt, djupt i en bok.
För att göra det hela ytterligare lite sorgligare var motståndarna ett gäng uppenbarligen välsituerade unga män i sina bästa år. De har haft allt, de kommer att få allt och de vet om det (antagligen har de snygga flickvänner också) och till detta kan nu läggas att de förvandlade en helt onödig dag till en bra genom att vinna. Detta förbannade västra Malmö, de tar ifrån mig allt jag håller kärt allt jag någonsin velat ha (någon gång kanske jag berättar hela historien här, men inte än) och spöar mig i fotboll. De pippar mycket där i villorna också är jag övertygad om. jag försöker försvara mig med att de minsann inte känner Franny och Zooey som jag gör, men man kan ju inte tävla i kultur. och trots allt, det viktigaste här i livet är att ändå att vinna så det argumentet kommer jag ingen vart med.

Men det hela har en fördel - man slipper i alla fall att dricka en massa ikväll

Härmapa

Jag tänkte kopiera en vän och kollega (skunkdagboken Dåligt smink, och bananainternet.blogg.com) och göra en sådan där mini-enkät, tio snabba frågor. Ni vet, där någons personlighet visar sig i blixtbelysning genom några snabba frågor.

Dansk fadöl eller finvin? - Vinet
Gyllene tider eller gammal soul? - Motown
Höst i Central park eller februari i Rörsjöparken? - Central Park
Sunkig svensk deckare eller amerikansk 1900-talsroman? - 1900-talsroman
Äcklig snabbmat eller elegant italiensk cross-over med extra virgen-olja och ruccola on top? - Italienskt
Frisk och rik eller sjuk och fattig? - Rik
Snygg och trevlig med fina kläder eller tradig och oartig? - Snygg och trevlig
Smutsigt eller solkigt? - Solkigt
Födas eller dö? (tvekar...) - Födas
Bli kär ofta och lätt eller paranoid ensamhet utan risk för dumpning? - Svåra frågor detta, men jag väljer nr 1
Medveten eller omedveten (tveka eller handla)? - Måste nog passa där. Det är lite svårt att blunda när man redan tittat efter. men å andra sidan...

Ignorance is bliss

the denial of death

Alvy Singer: I'm gonna get you these books I think, hmm... you know, instead of a cat book

Löpsedel på väg till skolan VÄNNERNAS SVEK MOT (någon kändis som jag inte har hört talas om) MISSADE BEGRAVNINGEN. Jag tror inte han bryr sig, han är ju död verkar det som. Det går liksom inte att svika någon som är död, eftersom han är död. Han finns inte längre - BORTA!!!!!. Jag garanterar att han inte bryr sig, eftersom han inte existerar.
Jag har lite svårt att se den säljande skandalen här...

Men det är uppenbart att löpsedelsbyggaren strutsar själva kärnan i problemet. Döden, alltså.

tystnaden

Detta älskar jag: Film. Att se om skitbra filmer på dvd och en helt vanlig kväll blir magisk.

Detta hatar jag: När filmen är slut. Man stänger av tvn och det är så tyst att man kan höra tiden gå. Borsta tänderna, klia sig på magen och förbereda sig på att väckarklockan ska börja hacka på själen. Kanske lyckas man somna snabbt, och då är man lycklig.

N.I.X

Så har det hänt igen: Det ringer på telefonen man blir glad för att man tror att det är någon som tycker om en och tänker på en och vill höra att man lever och lyssna intresserat till alla ens tankar och som vill berätta om sitt liv och tillsammans kan man vara överens om att det trots allt är värt allt mög eftersom det är LIVET, men... det är bara en kille som heter rickard och säljer telefonabbonemang. SUCKER - lurad, vem tror du att du är? Ditt enda syfte i den här världen är att KONSUMERA (kommunikation och kärlek är SÅÅÅÅÅÅ ute, fråga vilken nioåring som helst). Idag var det ännu värre för jag skickade, efter moget övervägande ett SMS till en förtjusande kvinna som jag verkligen vill träffa igen (förra veckan skyllde hon på halsfluss och 40 C feber, hmmm) och fem minuter senare ringde det och mitt hjärta åkte rakt upp i halsgropen och jag väntade en extra signal för att verka avspänd. NEJNEJ: - Tjenare L, vet du inte att det bara är förlorare som ringer med Telia. Jo men kära du då passar det mig perfekt, soy un perdedor. Berätta något jag inte redan vet, mannen, så kanske vi kan börja prata...

Glömde berätta om en stor stund i lördags. Jag står och hänger sådär som bara vi lushundapopbandsmedlemmar kan vid mixerbordet, när jag råkar överhöra en konversation bakom mig (ung tjej 1 till ung tjej 2)

- Alltså, fattar du att gjorde slut på vår TVÅMÅNADERSDAG! Så jävla taskigt
- Men det är ju helt sjukt, på TVÅMÅNADERSDAGEN!!!!!!!?????
- ja, alltså jag hade planerat allting, men han bara: det är slut
- å nejjj

de skiner...

Får vem som helst bli DJ?

Igår briljerade KBs plattvändare (som väl för övrigt är bördig från nordvästskåne, vilket kanske förklarar ett och annat) med att spela brutalt osvängig musik. Han spelade fanimej Like a rolling stone, Rolling stone-covern alltså dvs världens minst svängande låt någonsin, med ett munspelssolo som är lika roligt som att lyssna på någon som skrapar gaffeln mot tallriken och jagger sjunger som en utvecklingsstörd och det är så illa och den är kanske femton minuter lång. Förstår han inte att jag aldrig mer kan få tillbaka de där femton minutrarna. De är förlorade för alltid. För alltid.

Jag måste få plocka fram min favoritmening alla kategorier apropå alla de fina unga 042-kvinnorna går.

De må skina av ålderns bristande insikt, men de skiner

JD Salinger - Seymour, en presentation

de skiner, de skiner

Lördagen utföll på det hela taget bra. Efter att ha börjat intoxikera oss vid femtiden tog vi tåget norrut och mina vänner passade på att diskutera oralsex med ungefär halva vagnen. Det är något med att dricka på tåg som ger mig kalla kårar, men jag bet ihop och skötte mig.
Det visade sig att Tivoli hade helt fri ålder så det var rena gymnasiediskot (jag misstänker att bandet var rädda för att stå utan publik om de inte hade inkluderat alla under 18, och med tanke på att vi var de enda av manligt kön på stället som hade utvecklat ansiktshår så hade de nog en poäng). Det var helt underbart - hundratals ängsliga 17-åriga flickor som hade klätt upp sig till tänderna och kråmade sig och dansade som i musikvideor för att behaga sina manliga klasskompisar. De var helt fantastiska... Det är trist att alla dessa kvinnor snart kommer inse att de inte alls behöver anstränga sig så mycket för att få pippa. Sen är de så fina för att man ser hur mycket lust och libido de har, men inte riktigt vet var de ska göra av. Det är nästan så att de börjar skaka av åtrå ibland (eller så är det jag som gör det och projicerar det hela utåt, jag vet inte). Hursomhelst, när spelningen va slut gick vi in i vad som skulle kunna beskrivas som tivolis "loungebar" (den såg nybyggd ut) för lite dricka, och där fanns ett dansgolv där djn spelade helt utsliten 70-talsdisco (typ you sexy thing och thats the way i like it) och då kunde vi identifiera ett nytt stadium i kvinnors pubertetsutveckling: efter bröstutvecklingen och första mensen så kommer ett stadie då de får ett tvångsmässigt, kompulsivt behov av att dansa till lökiga discolåtar och göra rörelserna till YMCA. Sedan blir de vuxna. Det hela är mycket spännande.

Kl halv ett hade alla tonåringarna gått hem (de kunde inte handla i baren ju) och så var det inget kul längre så vi tog en taxi hem där chauffören (som var en arab i medelåldern med stor arabmustasch) spelade alla versioner av Another brick in the wall som någonsin spelats in på CD-spelaren. Man upphör aldrig att förvånas, fast å andra sidan visste jag ju att de är lite knepiga i Helsingborg. Efter en mellanfest gick vi till KB, och som vanligt på sista tiden dansade jag i tre timmar i sträck och pratade med ingen. Värdelöst. När klockan blev fyra insåg jag att min cykel stod kvar på stationen och alltså fick jag gå hela vägen dit, och nästan frysa ihjäl (det var minusgrader ska ni veta. I mitt hjärta också) för att hämta den innan jag kom hem.

Jaja, en hel vecka och en helg närmare döden. Dags att vegetera igen...

välkomna

Helt plötsligt, utan att jag förstod hur det gick till så hamnade min bild här intill så att jag fick min egen krönikörbild. Yessssssss! Försök stoppa mig nu om ni kan.
Men erbjudandet om att komma hit på en vodkagrogg kvarstår, i alla fall om du har kromosomuppsättning 46, XX, är sådär 18-35 år, bohème chic, över 175 cm lång, är snygg, har en bra postironisk-sarkastisk humor med mycket popkulturella referenser, kanske kommer du från den amerikanska östkusten, pratar släpigt och är jätterik också. Du som kännner dig träffad är alltid välkommen... (mitt ex läste Nabokovbiografier på franska och var modell och hade väst och kortbyxor först av alla, så detta är vad ni måste mäta er med)

Oh! Darling

Jag ångrar mig. Jag tycker inte så mycket om Natalia och diagnos-Karin och de andra längre. Jag är kär i min iPod och ingen annan har någon chans, jag tittar inte ens åt andra. Idag gick jag över St Knuts torg, som var dekorerat med solfläckar och fallna löv och det var vackert som tusan i sig själv, men då skickade min lilla vita vän (som naturligtvis var på sin vanliga plats i ljumsken där det är mjukt och varmt) in Missing the war med Ben Folds Five rakt in i hjärnan på mig och jag började nästan gråta. Det var nog det största som hänt mig sedan jag insåg att jag kommer att dö, eller möjligen när jag stack ut huvudet ur min mamma för första gången (jag kan inte se någon plats för polskor på den här listan). Nu ska vi åka till Helsingborg och jag jag ska ta på mig mina nya byxor som är lite för korta (känns inte jätteinne direkt) och är det första par byxor jag äger som ger mig en rockröv (känns inte heller jätteinne). Kanske kan det ge mig den edge jag behöver på dansgolvet... Men det är konstigt med Helsingborg för de har lite egna klädkoder där som man inte vet något om så i deras ögon ser jag väl ut som en teknolog eller någon från Finland.

Sån äkta kväll som väntar!!

Äntligen eller alla dessa journalister

Jag har ju redan tidigare erkänt att jag är lite bakom (vem är Harold Pinter?), men nu har till och med din favorithund fått kontakt med webben (som vi som är lite bakom + alla som är födda före 1960 kallar internet. Fast Nick Borgen kallade ju det förstås World Wide Web när han kom typ sist i någon antik melodifestival) i sin lushundalägenhet och kan lämna Pendletones gästbok i fred så att vi i bandet kan skriva in under olika alias och låtsas att det finns pendletonesfans utanför Milano.

Nåväl, jag ska göra ett avslöjande. Jag älskar journalister, men jag hade glömt bort det, och sen upptäckte jag det här med blogg och allt det som låg gömt på bottnen av min själs brunn flöt upp och jag föll pladask igen, och nu är jag en skribentgroupie av värsta slag igen. Så fort en kvinna erkännner att hon skriver någon form av text så är jag förlorad, och kan inte tänka på något annat än henne på jättemånga timmar minst. Allting började när jag följde den dåvarande nöjesguidenredaktören hem från slagthuset på min tjugoförsta födelsedag, eller om det redan hade börjat men det är ändå den gången jag minns. Men en sak ska ni veta alla pennfäktande bildbylinetyckare: Ni är ändå bara en del av den ruttnaste av mediebranscher och ägnar all er möda och tid och er själ åt att reproducera ägarna och mogulernas idéer och åsikter, och att evigt upprepa de eviga sanningarna Kvinnor är deprimerade, men kulturintresserade, Invandrare sitter på olika statliga verk där man tar nummerlapp och väntar på sin tur och vi når aldrig ut till dem för de är så annorlunda, Sjukskrivna är lata och lite dumma, Nils Lundgren är förståndig men Fi är sjövilda och en samhällsfara, Svarta människor går alltid i stora flockar och har trasiga kläder och kan inte läsa, Amerikaner är tjocka och obildade för de vet inte att Malmö är Sveriges tredje största stad och ligger "to the south of Sweden", osv osv. Ni fattar. Så även om ni är begåvade och snygga och trevliga och att jag vill ha er allihop så ska i alla fall jag aldrig glömma det, för annars bleknar all min ambition bort och min lushundatillvaro reduceras till att samla ihop tillräckligt med smarthet för att kunna fånga er den dag ni kommer i min väg.

En liten ögonblicksbild från mitt MAS-vegeterande den senaste veckan: En tonårspojke får testosteron utskrivet på knarkrecept för att han ska komma in i puberteten, får sitt efterlängtade pubeshår, och rakar omedelbart bort det... Är det helt knäppt eller är det jag som har tappat greppet?

?????????

Nu har jag fan försökt i två timmar att ändra på inställningarna för about me, och lägga dit ett foto, men det är lika omöjligt som att förstå danska siffror eller supersträngteorin. Om någon vet hur man gör - hör av er så får ni komma hem till mig och fixa det. Jag bjuder på äcklig snabbmat och en vodkagrogg.