Det lägsta och det högsta ögonblicket

Ibland är mitt liv faktiskt romantiskt (och ibland gör jag faktiskt goda handlingar, genomsyrade av osjälvisk omtanke om andra). Jag ska nu berätta om två av dessa, ack så sällsynta, tillfällen

1) Scenen är ett dansgolv på en nattklubb. Det är augusti, en ljummen natt när luften är nästan som sirap - trögflytande, med en söt lukt och mer påtaglig den annars brukar vara. Den är dessutom proppfull med "Suspicious Minds", med en volym som är nästan omänskligt hög. Klockan är tre minus tio minuter. I ett mycket otypiskt anfall av utåtvändhet släpar Lushund en motvillig flicka i knälång kanariegul klänning, högklackade skor, vackra vader och vårdslöst långt blont hår ut i vad som brukar benämnas dansens virvlar. På något sätt, kanske "by acting like the guy who sings", lyckas han locka fram ett leende i det augustisköna ansiktet (allas ansikten är som bäst under sensommarnätter). De byter några korta ord, framvrålade på en centimeters avstånd från varandras yttre hörselgångsmynningar. Strax innan musiken upphör sällar sig Lushunds vän till duon. Lushund anar att leendet blir lite bredare, och att det speciella glitter som skiljer leenden från leenden plötsligt är där. Lushund gör möjligen ett försök att få skenet från glittret att lysa på honom istället. Hur som helst är det försent, och han inser osentimentalt att han är chanslös mot vännen och hans trollmoj (eller kavorka, om ni så vill). En kort, kylig vindstöt av självömkan och bitterhet drar igenom Lushundahjärtat, innan han fattar ett ovanligt beslut. Han bestämmer sig för att vara snäll. Så han uppbådar all sin vältalighet, plockar fram varje trestavig komplimang hans ordförråd rymmer och startar upp den stammande entusiasm han vet gör intryck på flickor i klänning med vackra vader, för att sedan projicera alltihop på sin vän.
Om det hjälpte vet ingen utom den augustisköna flickan. Fast igår såg vännen och flickan så förälskade ut att det var på gränsen till outhärdligt. De skrattade, kramades och snurrade. De brottades, kysstes och hoppade. Dansade och tramsade. Däremellan stod de och bara tittade på varandra. Och tittade. Och tittade.
För Lushunden, och alla de andra statisterna, var det hjärtskärande att se. Vackert och hoppfullt och alldeles, alldeles bedårande.

Nu blev klockan så mycket så jag får återkomma med tillfälle nr två imorgon.

En skitdag i ett skitliv

Sov till fem. Sen en skitmatch på en lerig skitplan som slutade med en skitförlust. Var på skitdåligt humör. Gick på mitt livs tråkigaste skitdate som slutade på det mest tragiska skitsätt som är möjligt att föreställa sig. Drack äcklig skitöl medan vi pratade trist skit på en skitpub på Möllan. Fick huvudvärk. Ska jobba skitpass hela resten av veckan.
Det ska bli så underbart att äntligen flytta ifrån det blåsiga skithålet.

Note to self: Ta aldrig mer ett telefonnummer av någon som du inte sovit hos

Som Anna Nicole i Norge

Idag när jag cyklade hem från jobbet och passerade förbi Monbijouskolan, så stod det minst sju par där och pratade med varandra, och alla lutade sig mot sina cyklar. Det såg helt knäppt ut, en slumpmässig anhopning, en kosmisk tillfällighet, jag vet inte. Men jag var tvungen att vrida på huvudet gång på gång, och fortsatte titta över axeln när jag var på väg därifrån. Jag trodde knappt mina ögon, och det gjorde ingen annan heller så det blev trafikkaos när alla skulle cykla, gå och köra bil samtidigt som de försökte bekräfta för sig själva att de verkligen upplevde det oerhörda som hände. Alla vet ju att man bara står och pratar, lutad mot cykeln på det viset, när man stött på någon som man egentligen vill dejta men inte har vågat bjuda ut. Så mitt i en vanlig korsning hade sju par människor träffat just den de alltid allra helst vill råka träffa när de går utanför dörren, men aldrig har kunnat eller torts be att få träffa.

Lushund McEwan

Häromdagen, på Lushunden vegeterars ettårsdag, hade jag mitt livs första redaktörsmöte. Jag kommer inte ihåg de finare detaljerna så noga, vilket kan bero på:
1) Det spelades Justin Timberlake jätte, jättehögt under tiden
2) Vi avbröts ständigt av att någon stack fram en hand med en skrynklig och svettig Möllanhundralapp och pekfingret lyft mot taket, och viftade med den mellan våra ansikten
3) Jag pratar alltid så mycket strunt att jag aldrig kan komma ihåg vad jag sagt, så att försöka återskapa samtalet är som att skapa mening ur ett telefonsamtal när man bara hör vad den ena säger

Men den större bilden minns jag (och jag minns att jag fick en av mitt livs bästa komplimanger). Den gick ut på att den här samlingen rättstavningsövningar behöver en annan stil, att härma populärkulturjournalistprosa är aningen meningslöst. Det måste finnas en annan angreppspunkt på tillvaron, en som kan visa ett mindre mossigt perspektiv, en originell utsiktspunkt istället för det där supertrygga skyddsrummet i korsningen mellan NRJ och Bukowski. Österländsk filosofi? Njaee. Pliktmoral och skötsamhetsideal? Lite väl nedsmittat dessa dagar. Evulotionärbiologiskt? Alldeles för dumt. HBT-normativt-diskursivt-disciplinerande? Hb dricker de bara på landet (och handen på hjärtat, vem bryr sig egentligen om det där T:et?). Det enda gångbara alternativet vi kunde komma på var superkylig brittisk pragmatisk rationalism. Ett ateistiskt system som är obefläckat av postmodernistisk, lite fjollig, problematisering av kolonialism och makt och sånt, där högt är högt och normalt är normalt, och där obehagliga realiteter som pengar och våld och den mänskliga naturen accepteras som oundvikliga parametrar i analysen, och som bara dårar envist förklarar som konsekvenser.
Så från och med nu kommer tokroliga referenser till TV och belgisk pop och nya vågen ersättas av ett ständigt återknytande till den grekiska antiken (särskilt Aristoteles) och upplysningstiden. Allt mänskligt tänkande därutöver är i huvudsak onödigt. Emellanåt, när den högsta graden av raffinerad argumentation blir nödvändig ska jag ta till Jaspers och falsifieringsprincipen (det är märkligt att just falsifieringsprincipen är formulerad som ett påstående som inte går att falsifiera). Håll till godo!

Ett rött öga

Såg en film som hette Vänninorna som var bedårande. Neonromantik och vacker tristess när den är som bäst. Plus de fyra vackraste kvinnor jag någonsin sett (eller snarare, de delar andraplatsen. Vem som är vackrast av alla är ju välkänt sedan länge. Hela den här bloggen, vartenda ord och varje skiljetecken handlar egentligen om henne. Om att så ett frö av tvivel, om att hon kanske gjorde fel). Från och med nu är målet och meningen i min tillvaro att hitta en bild från filmen där alla fyra är samlade, och sen ska jag sätta upp den på min vägg och då kommer jag kunna titta på den och alltid, alltid ha en tröst i mörka stunder.

Det var en scen när en man körde motorcykel i nattlig Paristrafik till musik som lät precis som den som ackompanjerar Millenium Falcons flykt genom asteroidfältet. Och en när de filmade lite vass som vajade i strandkanten, precis som när Alvy förvånat utbrister att han aldrig trodde att han skulle fastna för en tjej som använder uttrycket La-di-da. Och tidernas snyggaste discokula. De härmade förresten den discokulan i Freaks & geeks pilotavsnitt OCH i Virgin suicides.

Jag har konjunktivit alltså ögoninflammation. Det är den löjligaste sjukdom som finns. Det är en mobboffer-sjukdom.