Protagonistkampen

Vem har högst IQ?

Charlotte > Bob Harris (självklar)
Alvy > Annie (fast det går ju bättre för Annie)
Charles Ryder > Sebastian Flyte (hårfint. Det är svårt att veta riktigt med Sebastian eftersom han så sällan är nykter, men jag tror ändå det skulle slutat så här)
Franny > Zooey (trots att det är han som ger råden. Hon är i alla fall smartare än sin störiga pojkvän)
Harry > Sally (givet)
Nicole Divers > Dick Divers (utan sjukdom och konventioner hade det varit uppenbart. Men icke desto mindre är det sant)
David St Hubbins > Nigel Hufnel (också hårfint, men What's wrong with being sexy? och this goes to eleven fäller avgörandet, till Nigels nackdel)
Mary Wilke > Isaac (alldeles uppenbart)

Desillusion eller desinformation? (eller desfluranskada)

Jag har på mig alla normerande glasögon som finns: de postkoloniala, de klassiga osv men ibland blir jag förvirrad ändå. Det här läste jag i tidningen från sekreteriatet för genusforskning idag i en diskussion om att huvuddelen av sveriges lärare är kvinnor (jag citerar förvisso ur minnet men det blir nog ungefär rätt ändå) - Det viktiga är att man har en kompetent person med känsla för uppgiften, och inte vilket kön personen har... Men är inte det argument 1A för att mansdominansen inom universiteten och företagsstyrelserna inte är ett problem utan en rättvis bild av hur verkligheten ser ut och bör se ut? Jag begriper inte detta. Är det en konspiration, är feminismen egentligen konstruerad av sina föregivna motståndare för att bygga upp en korthusliknande teoretisk konstruktion som sen skall användas för att sprida helt motsatta idéer på något sätt? Är den ett tankesystem som är så funtat att det kan användas till att bevisa allt och ingenting samtidigt, helt beroende på vad avsändaren har för princip? Som religionen, ungefär. Jag vägrar tro det. Feminismens praxis är alltför framgångsrik, den har burit med sig för mycket förbättringar för att det ska vara så enkelt. Dessutom är det alldeles för viktigt.

Men ibland undrar jag ändå...

Prinsessan Amidala har en magtröja. Varför?

Hade en förfest igår. Den var ungefär lika mysig som den i Lasermannen, om ni minns den. Det kändes som att ingen egentligen ville vara här och att ingen tyckte om drickat och ingen tyckte om musiken, men alla var för artiga för att gå. För övrigt så är förfester det tråkigaste som finns. Tacka vet jag 40 cl starköl i ett glas på möllan, det är trevligt. Dricka från systemet suger. Men nu är det som det är, vi lever ju i en KULTUR, så jag får väl skylla på det. Det är väl fortfarande medialt gångbart, att skylla på kulturen när man själv gör dåliga saker och tar dåliga beslut.

Jag skyller också min kultur för att jag blivit den plumpaste person som någonsin levat. Berätta aldrig jobbiga saker för mig, om ni inte vill att jag ska säga något som får er att må ännu sämre. Fast om man är av samma självömkande slag som jag så är det ju det man vill, så då är jag väl snarare genialiskt taktfull. Fast det är nog väldigt sällan, för det mesta ställer det bara till det här i livet. Men som en vis (fd?) vän till mig sa: Jag försöker bara lära mig att vara människa

Varje gång man vaknar före kl sju dör en miljon hjärnceller, verkar det som

Det börjar bli glest mellan inläggen här, men livet som löneslav domineras ju som bekant av alienation och en likgiltig vandring mellan hemmets säng och produktionens maskineri. Tiden för reflektioner kring spännande samtidsfenomen är knapp. Bara två korta saker är värda att nämnas

- Jag har varit på konferensinternat. Många vuxenpoäng och väldigt mycket mat. Precis som alla vuxna sa att det skulle vara.

- Del 2 i Nittiotalshjälteserien: Britney Spears. När hon dök upp var hon något nytt, ett av decenniets få helt originella fenomen. Nu är hon högst ooriginellt sunkig och mjukisklädd ung alkis-mamma. Som någon sa, en Kicki Danielsson på global skala.

Hjältar från förra seklet; del 1

Han var den som bröt tabut mot ansiktshår i det svenska näringslivet, som med sitt prydliga och tidstypiska bockskägg gav en av nittiotalets trendigaste accessoarer en representant i A-ekonomi. Han heter nästan som en imitatör. Han har buskiga ögonbryn. Han blev grillad.

Åter i grönsakslandet

Oberörd av värmen och solen. Det är inte så att jag inte tycker om den, jag är bara helt likgiltig. Det kunde lika gärna fortsatt vara sju grader, det kunde blivit en ny istid, jag hade inte brytt mig ett skvatt. Jag var på en underbar utflykt, men ändå nollställd. Det kändes så mycket som nostalgi redan när det var nu. Som om det var ett minne istället för en verklighet, en samling människor som var så nära varandra att de bara kan glida isär och se tillbaka på den lyckliga dagen som en dag då livet var påtagligt i tider när de blivit som jag. Som kommer snart.

Yrkeslivet är ensamt. Jag har fina jeans. Nu är det go musikdokumentär igen (om den sympatiske Ray Davies. Inte så cool dock. Och så lever han ju fortfarande så att han kan stå och spela och sjunga sina låtar helt kass med pensionärsröst. Darrig, men med någon slags okuvlighet, som man tänker sig att det lät när Johannes Paulus II sjöng psalmer ungefär). Vad som helst. Jag bryr mig inte.

Kulturen - naturen 1 - 0

Muppigaste rubriken hittills: Hang the DJ!

Visst, var på personalfest i fredags. Det skulle vara lätt att raljera över - dans till greasemedleyt, uppträdanden i form av mimning till schlagerlåtar, vinfyllda medelålders kvinnor som inte är chefer som skrattar bullrigt, män som är chefer och håller tal som skrattar självbelåtet - men faktum är att det var skitroligt (en skön detalj var att det gällde att bjuda upp en danspartner trots att det var diskodans. När jag ställde mig på dansgolvet och dansade som jag brukar tittade alla på mig och undrade vem jag dansade MED). Dessutom är det inte roligt att raljera över de som får medial skit dagligen (mina deltidsarbetande, offentliganställda arbetskamrater är som bekant högvilt på både ledar- och redaktionssidor. Ibland ska de räddas med avdragsgill hemhjälp eller vårdnadsbidrag men för det mesta är de bara orsaken till att det går dåligt för Sverige). Det som däremot var helt befängt var djn de hade hyrt in. Han måste ha det lättaste jobbet på jorden som står där och spelar monsterhits (Det gör ont, YMCA mm) och precis det som publiken önskar. Det kanske hade kunnat bli en konst om han hade gjort det med lite finess, men det gjorde han inte. Det var dåligt ljud, låtskiftena var så klumpiga att det lät som om man var på en lägenhetsfest där två annars tillbakadragna popfascister med överlägsen attityd och smala byxor slåss om att spela nästa låt och aldrig har tålamod att vänta tills den pågående har tagit slut. Han spelade samma låt många gånger också, t ex carolas festivalvinnare tre gånger och alcazar två. Sen hade han en praktikant med sig som han tydligen skulle visa hur saker och ting skulle göras, och som han med långa förmaningar lät hålla ett öga på grejerna under hans toalettpauser. När en av högtalarna glappade skickade han såklart fram praktikanten för att dra lite i sladdarna medan han själv övervakade händelsern bakom sin överdådiga utrustning och mixade över respect i centerfold så att jag nästan slet av mig korsbandet i mina försök att byta takt.

Efteråt åkte jag till Panora och dansade pop. Det var ungefär lika förutsägbart som personalfesten (friday i'm in love, violent femmes, och OC-musik). Men jag tycker om panora, det känns alltid lite som om jag är i Tokyo på något sätt. eller som att det är sjuttiotal och man tillhör ett undanskymt avantgarde som lyssnar på pop istället för progg. Sen åkte jag hem till världens bästa sällskap som låg i min säng och fyllebabblade osammanhängande i säkert två timmar. Hon stod ut med mig då, och hon stod ut med mig på vedervärdigt humör idag. Hon är strålande.