Du & jag, 17 år

En fortsättning på temat saker alla redan visste. Det är meningslöst att prata om populärkultur. Att jämföra, att förklara, att hylla. Alltihop är bortkastad tid. Populärkultur ska ätas rakt av. Hela poängen med det är liksom att det handlar om saker som det INTE går att tala om på vanligt sätt. Det är därför man sjunger, det är därför det finns prosa. Det är därför filmer är ljussatta och scenograferade, för att de ska säga något om världen som man inte kan babbla fram. Annars kunde vi klara oss utan dem. Så varför envisas vi med att ändå försöka tala om vad de får oss att känna? Varje gång man tänker göra något i den vägen ska man läsa en bok istället (fast låt bli självhjälpsböcker och framgångsrika mäns självbiografier för det är ljug alltihop). Varje gång man hör någon starta på en oönskad, dilettantisk föreläsning (om Fellini exempelvis) - fort som ögat in med iPod-lurarna och lyssna på något grymt. Om man uppfattas som oartig är inget problem jämfört med det oerhörda slöseri med värdefull livstid som går åt till att lyssna på struntpratet. Istället kan man inskränka alla utsagor till för-tonåringens kategorier: bra, sådär, dålig eventuellt kompletterat med jättebra, eller super, eller något i den stilen.

Vad som däremot aldrig kan diskuteras tillräckligt är populärkulturella fenomen. T ex Varför har Letterman börjat bli allvarlig (hyllningstalet till den där Cartföraren och Oprah etc etc)? Varför skriver Per T Ohlsson alltid amerikanska ord kursiverat? Varför handlar alla svenska filmer om att åka till landet och hitta sig själv bland bönder och kor? Är Alexandra Dahlström ful eller söt? osv osv osv

D-moll är den sorgsnaste tonarten

Igår kunde jag njuta av en av mina favoritgenrer vad gäller TV-program: gammal-ljudtekniker-med-jag-var-cool-på-sextiotalet-frisyr-som-sitter-framför-jättemixerbord-dokumentären. Det är en fröjd när de dissikerar gamla låtar och man får höra sångspåren på bohemian rhapsody solo eller bara blockflöjterna på life on mars eller någon basgång. Fast det är å andra sidan lika patetiskt när en massa perifera individer ska uttala sig om hur det gick till när magin uppstod. Typ någon fotograf eller råddare som i en monstruös efterkonstruktion bara "jag minns första gången Freddie spelade på pianot. Jag bara gapade, jag visste direkt att det var ett historiskt ögonblick etc etc".
Och så förstår man hur viktigt det är att dö ung om någon ska uppnå verklig odödlighet, så att de alltid får framträda i den där snygga sjuttiotalsfärgfilmen när de är så overkligt coola och slipper sitta och vara nostalgiska med slapp dubbelhaka och spela sina låtar på gitarr och sjunga med sin eländiga gammelmansröst innan det fadas över i den riktiga versionen och alla hör hur det ska låta. Den enda som klarat sig undan en musikdokumentär med värdigheten i behåll är såvitt jag vet Harrison i Beatles Anthology. Men han var inte ett dugg nostalgisk utan mest cynisk och distanserad (och lite bitter ibland), och garvade åt de andras idiotiska överdrifter om mötena med drottningen och publikens storlek på Shea stadium

Det här blev lite osammanhängande men jag ville så gärna skriva något

Den här veckan har jag för första gången levt lite mondänt innerstadsliv med restaurangfylla i kombination med allmän debriefing om hela ens liv tillsammans med vänner, följt av barfylla med ängslig och forcerad filmdiskussion med främmande kvinna, följt av dans ena dagen. Dagen före ett chansartat möte på antikvariat som gjorde att That old feeling virvlade upp på soundtracket:

"I saw you last night and got that old feeling
when you came inside I got that old feeling
the moment that you passed by, I felt the thrill
and when you caught my eye, my heart stood still"

Senare samma kväll (alltså dagen före) dating med hemlagad mat och rött vin och "She" på soundtracket. Igår husmanskost och öl och ett två timmar långt samtal om livet och relationer och blablabla. Hela veckan har kända svenskar varit statister i bakgrunden och hjälpt till att skapa en illusion av miljonstad. Flera gånger har jag låtit cykeln stå och åkt taxi (taxi är fortfarande höjden av glamour för mig. Det känns alltid lika stort att kliva ur en bil framför en entré och sedan titta sig omkring medan man knäpper jackan. Jag har inte så höga krav alltså. Fast det var fånigt i går när jag steg ur taxin utanför KB, såg mig omkring och insåg att jag hade glömt biljetten och bara fick vända hem igen. Till fots). Det är detta som är löneslavandets belöning. Den i och för sig romantiska studenttiden i all ära, men den utspelas på områden som domineras av träd och mysiga hus och källare och stirrande i böcker, och det står sig trots allt slätt mot arbetslivets dröm om betong, trafikbuller, gindrinkar och ändlöst egocentriskt babblande.

Jag hade förmånen att gå på lägenhetsfesten i torsdags tillsammans med en fd Växjöbo, som kunde berätta initierade detaljer om hur det brukade vara i den småländska metropolen innan hela den småländska metropolen flyttade till sydvästskåne. Mycket spännande. Det var lite som när man går den guidade turen på en utställning man redan sett hundra gånger och helt plötsligt får upp ögonen för saker som man nog sett men inte riktigt tänkt på, och får ett sammanhang att placera in mycket av det man lagt märke till i. Jag skulle gärna se att Ilmar Reepalu tackade Växjö offentligt och överlämnade en vimpel eller stadens nycklar eller så för jag tror inte Malmö hade blivit vad det är idag utan Växjö.

Slutligen några saker som ni redan visste:
- Jay-Z är så sjukt bra. jag tror att han har tagit Musiken (som helhet) till nästa nivå
- Det finns bisarrt mycket underbara låtar. ett oräkneligt antal som är världens bästa. Varenda vecka hör man nya
- Fyradagarsveckor underlättar tillvaron

Äntligen i landsorten

Ja, jag vet att det heter tillkännagivande men jag var lite full när jag skrev det och var fortfarande påverkad av att ha sett Mikael Nykvist på Tempo, som stod med halvslutna ögon och svajade lite medan två supersöta tempotjejer tindrade mot honom så som folk bara tindrar mot skådisar (och som skådisar tindrar mot regissörer). jag och mina vänner ställde oss nära så att vi kunde tjuvlyssna men det var svårt att höra ordentligt för alla brilltockarna runt omkring förde ett sånt liv. Lite snappade vi dock upp: "aaah, värmen, va det handlar om väääärmen" och "ja, eeh, en ramlösa, kanske". Sen gick han i sällskap med bägge två, fast den ena hade fått stå lite närmre på slutet. Det hela var skitspännande. Dessutom hade hans kompis ett skärsår under vänster öga och resterna av en blåtira kunde skönjas. Det måste ju ha varit Micke Persbrandt som varit framme.

Resa mera

Så länge jag kan minnas har det luktat stearin på Tempos toaletter, och så länge jag kan minnas har det varit omöjligt att förklara varför. Där finns inga ljus, och stearin i någon annan form känner jag inte till, och hursomhelst så finns det inget annat som skulle kunna vara gjort av stearin därinne. Om inte klinkerplattorna är sammanfogade med stearin istället för vad det nu är för murbruk man brukar använda.
Ännu efter elva år är det i alla fall lika genialiskt att inte ha några speglar på toaletterna. Trots att stället är överfullt av veteölpimplande gäster varenda helg är det aldrig någonsin mer än en person i toakö. Det kan verka mysko men jag tror att det har med avsaknaden av speglar att göra, för det tar inte så lång tid att gå dit om man inte får chansen att beundra sitt ansikte och rufsa håret under visuell kontroll med hjälp av den annars allerstädes närvarande spegel-ovanför-handfatet. Man klarar ju trots allt av att tvätta händerna utan den.

Jag har sett på skunkdagböcker hur såna här tillkännagöranden ska göras:

Participants: Lars Gustavsson

No ticket is issued

Date Flight Route Depart Arrive
April 21 2006 Sterling NB553 Copenhagen-Berlin, Tempelhof 19:00 19:50
April 25 2006 Sterling NB554 Berlin, Tempelhof-Copenhagen 20:25 21:15

Kliché? (åka till Berlin? Guuuud, så spännande) Ja. Spelar det någon roll? Nej

Sura mera

Jag tror faktiskt att cyniska och bittra personer är de som känner allra mest. Så mycket att det krävs ett försvar, en anpassning till en okänslig värld. Det är en kliché men jag har fått för mig att den är sann ändå.

Något som inte är en kliché är att det är skönt när det är kallt, men det tycker jag i alla fall.

Kom, kom atombomb

Ruggig ångest idag. En blandning av söndagsångest (som väl egentligen borde heta måndagsångest för det är ju måndagen man är rädd för. Egentligen nr 2 är att eftersom jag tycker om civilisationen och inte naturen så borde jag uppskatta söndagsångest för det är ju extremt civiliserat. En känsla som finns till för att varna en för stup och farliga djur i savannens natt som istället varnar för 40-timmarsveckan. Det är utveckling, det) och medicinsk bakfylleångest och vanlig ångest för att jag är hopplös i sociala situationer/med främlingar och aldrig vet vad jag ska säga, total tunghäfta så fort jag ska prata med någon person som verkar intressant eller som jag beundrar vilket såklart hände igår. Min inre dialog har idag bestått av att ordet Fan upprepas om och om igen. Ungefär var tredje sekund. Enda gången det lättade lite var när jag lyssnade på We are the champions i iPoden (på allvar. Grym låt, helt oironiskt)

När Simone de Beauvoir en gång fick frågan vad i hela friden hon och Sartre pratade om när de träffades, och hur det kom sig att de fortfarande hade så mycket att prata om efter alla år svarade hon att den dialog som de flesta människor har med sig själv, i sitt inre, den hade de med varandra istället. Underbart.

En av mina bästa vänner blev dumpad i fredags. Sen blev han utskälld av sin familj för att hade blivit dumpad. Det var helt sjukt. Jag hörde det för han var hemma hos mig när de ringde på mobilen och gick igång.
Just nu sunkar jag framför spanska ligan på TV, det mest självföraktsalstrande jag sysslar med på ett återkommande sätt, för att tillfredställa den självplågargen som jag råkade få i min DNA-spiral. Men under nästa fjorton dagar ska jag skriva minst fem låtar. Ett löfte, ok.