Regionalism

När jag tog del av debatten angående Seinfeld och hans dejter på en av mina bokmärkesbloggar insåg jag hur djupt och vitt ny-ytligheten har gripit omkring sig här i stan, för det kändes fräscht när någon påpekade att det konstiga inte är att Jerry får så snygga tjejer fast han har så fula kläder, utan att så många ointressanta tomma kvinnor får Jerry som är lysande begåvad och framgångsrik. Det är liksom ingen som längre ifrågasätter grundantagandet ful/tjock/fula kläder=dum, tråkig och meningslös. Det har blivit sant. Men det finns tydligen ställen där man fortfarande intellektuellt kan befria sig från de här idéerna, där de inte tagit över lika fullständigt, lika totalt

Nina Persson är kompis med Leif Pagrotsky

Den här förbannade våren gör mig oinspirerad, alla tankar har tagit slut och all ork också. Idag sov jag tre och en halv timme när jag kom hem från jobbet. Jag har inget att säga.

Jag insåg häromdagen varför jag så sällan läser svensk skönlitteratur. Så här är det: jag läser ibland amerikanska författare på engelska och rörs ända in i själen och kan aldrig glömma berättelserna och stämningen, och då menar jag inte att skryta utan att illustrera att de skriver så vansinnigt bra utan att behöva använda konstiga ord med sju stavelser. När jag nu i måndags satte mig för att läsa en svensk roman (svenska är alltså mitt modersmål, det språk jag tänker på som min hjärnas synapser är konstruerat av) var jag tvungen att hämta en ordbok. Jag begrep bara vartannat ord eller så. Som med all kultur är det en öppen fråga vad som är bra och dåligt, men jag tycker i alla fall att det är ett svaghetstecken när man behöver en ordbok för att kunna känna något när man läser en bok. Som om författarna och förläggarna har dåligt självförtroende, eller något slags hävdelsebehov.
Fast det är nog inte deras fel egentligen. Snarare är fenomenet ännu ett utslag av den nyttokrävande, ingenjörskramande, Ericssonmytologiska grundstämning som är Sveriges (liksom i fallet med läkarhyllandet). I en kultur som lutar sig på en materiell bas av gruvindustri, skogsavverkning, bilbyggande och i ett politiskt klimat som traditionellt helt domineras av ett salivutbytandenära samarbete mellan teknoprylföretag och stat (ALLA prylar i lumpen som innehöll sladdar eller transistorer var tillverkade av Ericsson. Snacka om militärindustriellt komplex. Där ligger George W i lä.) är det inte så konstigt att det även i ordmänniskornas har trummats in en stark övertygelse om att det som när allt kommer omkring VERKLIGEN betyder något, det som är RIKTIGT på riktigt är att bygga användbara och nyttiga saker. I USA finns det som bekant en underhållningsindustri som genererar en inte obetydlig del av BNP så ingen som sysslar med att skapa skönhet behöver skämmas inför skattebetalarna. Kanske betyder det mycket mer än man vid första anblicken tror.

Veckans 90-talstrend som aldrig kommer igen: Trip-hop

Från en uttorkad hjärna (calicivirus)

Ahhh. Det regnar. Det säkraste vårtecknet som finns. Inga flyktiga soltimmar är så pålitliga som stilla nederbörd och fukt. Vintern är snustorr och hård, våren är blöt och mjuk. När jag gick över min gård innan idag så smattrade det av droppar, en fågel kvittrade och luften luktade rentav något. Tyvärr för mig då, som har njutit av varenda dag av utdragen vinter. Nu kommer det en sån där påfrestande tid när man måste vänja sig vid att tillvaron är konstruerad på ett sätt som man inte vill veta av men aldrig kan ändra på. Det gäller alltså, för att använda ett uttryck ur optimist-konsulternas och de käckas ordbok, att gilla läget. jag har aldrig varit bra på att gilla läget. Jag är mera lagd åt att misströsta, älta, ångra och tvivla. Jag vill inte att tiden ska gå så fort, jag vill inte att det redan ska vara vår igen, men jag kan inte göra något annat än att vänja mig vid det och så har det helt plötsligt blivit höst igen, och inte ett skit har hänt.

Fast det är ju skönt att kunna ha fina ytterkläder istället för täckjackor.

"All denna brinnande kärlek, förslösad på seruminjektioner och avlusningsmedel". Någon gång måste Sverige och alla dess vilseledda skolungdomar förstå att läkare blir man för att man inte duger till något annat, för att det är praktiskt, för att det ger en stor och trygg inkomst. Som ett arrangerat äktenskap, ungefär. 1800-talsmässigt. Brinnande kärlek ska levas och användas, inte förslösas.

En gång såg jag Nina Persson knuffa sig in i en parkeringsficka med sin volvo s40

Veckans mest obehagliga citat: "Med bättre övervakning ska vi göra det riskfyllt att ens tänka tanken på att köra med alkohol i kroppen" - en Erlandsson, ny chef på vägverket. Vad ska han göra? Har han tankepolisen till sitt förfogande? Så fort man tänker på rattfylla, t ex hur det känns, så störtar svartklädda specialstyrkor in genom fönstren och hotar en med automatvapen och strömförande batonger och sen förs man till ett mörkt och fuktigt rum långt undert jorden där man tvingas erkänna att man hade tänkt tanken på att köra bil med alkohol i kroppen. Alla fester är fulla med agenter och angivare som för feta belöningar är beredda att tipsa om till och med sina vänner som ser ut att tänka på att cykla hem på fyllan. Huga. Tankar är ALDRIG kriminella, för bövelen. Utom i Kina kanske, och i vitryssland.

Veckans band: Saint Etienne. Tjohoo!

Nina Persson brukar ha fina kläder men den där korsetten var väl ingen höjdare

Jag kan vara ensam i Sveriges land om att uppskatta den här försenade och uteblivna våren. Jag trivs som en fisk. Jag älskar minusgrader och snöoväder i mars. Jag är tacksam för nordanvinden. Det gör att det känns mindre besvärande med tidens hastighet, som om varje minut med iskall motvind och stelfrusen benmärg går långsammare.

När kungsparken fylls med folk kommer jag att få ett sammanbrott. Jag hoppas det dröjer länge än. Jag vill ju inte få något sammanbrott.

Nina Persson sjunger så att man blir rörd, men ibland ganska falskt

Skidortskulturen är helt sjuk. Den är helt bakvänd. Den består av: pannband, shotrace, sjukt osvängiga gitarrer typ "I love rock n roll", killgäng, fleecetröjor, såna mössor med dreadlocks, peak performance och en massa andra bisarra saker. Bland det mest patetiska är svenska familjer som ska ha "smakfulla" skiddressar - dvs Gore-texdräkter som man kan åka till månen i fast i jordnära färger, som ska signalera en nedtonad känsla för stil som verkar vara det som svenskar vill missionera ut till alla vulgära centraleuropéer i backen. En absurd kulturimperialism, lite sådär stiff upper lip. Det förefaller som att svenskar har ett lite väl tilltaget självförtroende när det gäller mode (Filippa K, liksom, och H & M har en butik på femte avenyn och den är HÖJDEN av sofistikerat shoppa-med-koll i NY. Faktiskt. Precis som Ikea. Ja precis, precis. Ni vet, ni har hört det förr). Men jag ger inte mycket för telemarkgängets jacklösa lusekofta+snickarbyxor-stil eller brädbrigadens fåniga oversizeidéer (street på snö. Bara världens mest priviligierade ungdom kan komma på något så dumt) heller. Den glansiga, rosa, polyesterklädda, österrikiska skidoverallen är i mina ögon överlägsen alla andra sätt att skydda sig mot vind och fukt i en kuperad miljö. Men så sitter det oftast en sån på de som åker bäst skidor också. Vad tror ni Hermann Maier har när han nöjesåker? Just det.

Det finns bra saker med skidorter också. Det är så lätt att andas på något sätt, det känns lite som att han som brukar sitta på bröstkorgen klivit bort. Som Marie Antoinette måste ha känt när hon kom ur korsetten. Och så har tjejerna flätor. Ofta två stycken. Det är underbart. Varför ser man aldrig flätor här hemma, när det är så himla fint. Jag önskar att det kunde bli vårens hårtrend.

Jag såg precis Elvira Madigan på bio. Hon kan vara den vackraste personen jag någonsin sett (med ett undantag. Alla vet vem vid det här laget). Jesus. Jag bara gapade. Mjau. Vilka ögon, vilket hår. Jag tar tillbaka allt jag hävt ur mig om rågblondhet.

Time-out

Nu reser jag bort ett tag, till ett land där tangentborden saknar å och ä och ö.

Paranoia på en tisdag

Så många av mina vänner är så trasiga. Och ändå var vi så lovande en gång i tiden. Alla var överens om det. Lärarna sa det och jag tror de var ärliga. Blir det så för alla människor, eller är det vi som är dåligt sällskap. Har vi påverkat varandra åt fel håll. Kanske var det någon självtillräcklighet som uppstod. Nej, jag tror faktiskt inte det. Inte ens i svarta stunder är det den bästa förklaringen. jag har ingen förklaring, och kanske behövs det ingen. Det kan ju vara ett faktum bara. Som gravitationen eller vattnets fryspunkt. Att en meter är en meter lång. Men i alla fall, tanken på att det möjligen kunde varit på något annat sätt går inte att undkomma, och den är kylig och tung.

En annan sak gör mig också orolig. Fyra gånger om året får jag någon slags tidning från försvarsmakten där det står lite om de olika vapenslagen, vad de haft för sig, omorganisationer och nyheter. Precis som i en personaltidning. Men jag är ju inte anställd av försvarsmakten på något sätt över huvud taget. Åtminstone såvitt jag vet - den här personaltidningen får mig att undra om jag i alla fall är det, i hemlighet. Så att när EU får för sig att de ska visa sig på styva linan i kriget mot terrorismen blir jag plötsligt inkallad och tvingas under hot om åtal för förräderi och en ruinerad karriär iväg till ett bergigt land i närmre asien för att skjuta muslimer.

Efterklokhet

Några lögner från nittiotalet

1. Statsskulden var historiskt stor och världsunik
2. Budgetunderskotet var historiskt stort och världsunikt
3. Budgetunderskottet berodde på tärande, deltidsarbetande kvinnor i offentlig sektor
4. Sporty spice sjöng bäst i Spice Girls
5. Regulate var en bra låt
6. The drugs don't work är bättre än bitter sweet symphony
7. Budgetunderskott är farligt
8. Göran Persson gjorde en fantastisk insats med budgetsanering
9. den som är satt i skuld är inte fri
10. åttiotalet var ytligt och pengafixerat
11. jättestora chinos är snyggt
12. Pulp fiction är världens bästa film
13. Internet är bara en fluga
14. att utbilda sig till dataingenjör är en bra idé

Summering, v 9

Så där var den. Tillvaron. Inte så värst upphetsande alltså. Trying to make ends meet, trying to find some money then you die. tur att det finns musik. och böcker.

det var rätt coolt att Merde! här nedanför går utanför marginalen. På något sätt får det mig att känna hoppfullhet. Om blogger.coms marginaler kan rubbas kanske andra saker också går att rubba. Min dödlighet, min matlagning. Sunkigheten. Bristen på överraskningar. Vi får se.

fredag 3/3

06.30 Väckning
07.25 På väg till jobbet. Minns inte vad det var för musik jag hörde
07.40 På plats i psykakutens källare.
08.00 Ect-behandlingar
11.00 Slut på patienter. Kaffe
11.30 Hemma. Somnade
15.30 Vaknade. Gick på systemet. Köpte pizza.
17.00 Drack öl med fd kursare på Hiltons bar.
19.10 Satt hemma hos fd kursare och åt ostbågar, drack drinkar och öl.
22.15 gick till inkonst.
23.30 Tittade på konsert.
00.30 Hängde i baren och i rökrutan.
00.50 Dansade
02.00 gick till KB, dansade mer
03.30 gick hem. Skrev av någon anledning inlägget nedan. drack en liter vatten
04.00 somnade

Merde!

FAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaannnnnnnnnnnnnnnn

Torsdag 2/3

06.20 Revelj.
06.35 Steg upp. Hade sovit lite och dåligt och var på ett uruselt humör. Batteriet i rakapparaten började ta slut efter ena kinden, fick raka andra sidan med typ ett varv/minut. Den ryckte upp håren istället för att skära av dem.
06.50 Samma frukost.
07.15 Hemifrån. Sent ute. Hidden cameras på vägen.
07.30 Hann precis. Första patienten skulle ta bort cancer i tjocktarmen. Misslyckades med alla mina arbetsuppgifter. Blev på ännu sämre humör.
09.30 Tillbringade hela kafferasten med att vänta på att kaffet skulle bli färdigt. Fick dricka det alldeles för varmt och lite för lite. brände mig.
resten av förmiddagen fortsatt dåligt humör. Det gick bra för patienten dock.
11.40 Lunch. Osmaklig kalkonschnitzel med ogoda potatiskroketter.
12.40 Ny patietnt. Lyckades med alla mina arbetsuppgifter, skötte allt. Blandade antibiotika med en hand och rattade respiratorn med den andra samtidigt som jag spred fåniga kommentarer omkring mig. Humöret lite bättre.
15.00 patienten vaken och mådde bra. Fick gå hem tidigare.
15.30 Cyklade i snöstorm till Lilla torgs seriebutik och köpte Ghost World till min syster.
15.40 Hemma. Tittade på pilotavsnittet av Cityakuten på trean. Somnade efter en timme.
18.00 Vaknade. Slog in presenten i tidningspapper. Brände en blandskiva som extrapresent och gjorde omslag.
18.40 Födelsedagsmiddag på any time. Blev sjukt mätt men åt ändå chokladmousse till efterrätt. Fick ont i magen.
21.00 Gick och såg Capote hela familjen.
24.00 Läggdags

Onsdag 1/3

07.00 Väckning
07.10 Uppstigning. Samma frukost.
07.40 Till jobbet. minns inte vilka låtar jag fick höra. Jo, H to the Izzo förresten
08.00 På plats. Första patienten fick sin cancerdrabbade prostata bortopererad i en en medvetslöshet inducerad och kontrollerad av mig. Allt gick mycket bra.
11.30 Lunch. Panerad torsk, sån som man fick i skolan.
12.00 Väckte patienten, lugnt och stilla.
12.15 Nästa patient var dement och vägrade följa med in på operationsavdelningen. Han slapp.
13.00 Ny patient. Cancer i urinblåsan skrapades bort. Ryggbedövning. Fick syrgas och omsorg av mig. Det var en snäll men lomhörd gubbe.
14.30 Slutade. Lyssnade på H to the izzo igen.
14.46 fika med rasmus. Pratade om nya riktningar för pendletones musik. Han berättade om sin son.
15.40 hem till rasmus. Hälsade på sonen, fick hålla honom lite. lyssnade på rasmus nya låt. Fick den på hjärnan.
17.00 Letade present till min lillasyster. Apeman och crazy little thing called love. Kom på den perfekta presenten, kanske kan köpa den imorgon. köpte en back-uppresent.
18.10 Hemma. Makaroni bolognese. Chattade lite. Lyssnade på h to the izzo en gång till.
19.00 Dusch. Strängade om gitarren.
20.30 Landskamp sedan somna.

Tisdag 28/2

09.30 Väckarklockan ringde
09.55 Steg upp. noggrann rakning idag. Frukost som igår.
11.00 Borsta tänderna. Glömde nästan ta med mig min mat, fick vända i hissen.
11.10 Satte mig på cykel. Fick höra Stone Roses, The Shins och 50 cent på vägen.
11.25 Ombytt. Ny handledare på jobbet. Förvirring. Hjälpte till med väckning av tant som fått nytt njurbäcken.
12.45 Första patienten. Man med prostatacancer som skulle ta bort lymfkörtlar i magen. Sövd av mig. Intuberad av klinikens mest erfarne narkosläkare ingen annan klarade det.
13.30 Lunch + semla från arbetsgivaren.
15.00 Väckte patienten. Han ville inte ligga still.
16.00 Kaffepaus. Tömde jobbets diskmaskin men ingen såg mig göra det dvs bortkastat arbete.
16.30 Hjälpte till att söva gubbe som skulle njurtransplanteras.
18.00 Kaffepaus + en semla till.
19.50 Nya njuren på plats. Cyklade hem. Song Cry i luren. Köpte en hamburgare och en cheeseburgare på Burger King.
20.10 hemma. Åt hamburgarna och lite mjölk med knäckebröd. Hade fått mitt examensbevis på posten. Såg högtidligt ut men jag vet hur lätt det var att komma över (svarttaxichaufförer fixar ALLT)
20.40 Bestämde att jag skulle gå på bio med kompis.
20.55 Cyklade till bion. The Killers i iPoden
21.10 Såg München. Publiken var tyst hela filmen för ovanlighetens skull.
00.00 Cyklade hem igen. Somebody to love och Waterloo sunset på vägen.
ca 01.00 Somna. Bara sex timmar tills jag ska gå upp. Ajaj.